Jag är så grymt imponerad av alla fantastiska tjejer som är med i tävlingen om tights och shorts – vilka grymma brudar! Läs och inspireras. Det spelar ingen roll om ens mål är att klara att springa 5 kilometer eller springa ultamarathon – att utmana sig själv är grejen. Tänka efter vad man själv vill uppnå, vad som är en spark i baken och pepp utifrån sina egna förutsättningar.
Jag är lite restriktiv med mål i år. Ska jag försöka pressa milen från 51.30 till under 50? Åter igen springa en halvmara (och kanske göra mig själv rättvisa, efter det jag tyckte var ett stort misslyckande förra året?). Gå in på en ny grej, som jag gjorde med längdskidor den här säsongen?
Det återstår att se, men jag tror inte jag kommer svara Ja på en enda av just frågorna ovan (och jag får återkomma i frågan när jag redovisar tävlingen). Jag känner sådan enorm träningsglädje just nu. Som jag nästan alltid gör. Jag vill krypa utanför bekvämlighetszon men framför allt lära mig nytt, i det stora lilla. Ha en ännu större hink av träning att ösa ur. Och det, om något, är något jag fått av att ha en PT-Online. Jag tycker på det stora hela att jag inte fått några synliga resultat rent kroppsligt. Om jag mäter i jeansstorlek, vilket jag kanske alltid gör. Och alltid tycker är för stort. Stundtals känner mig ganska uppgiven över.
Men jag är ganska stark ändå. Och jag testar nya grejer. Idag körde jag ännu ett nytt pass och fick testa en hel massa nytt. Att klättra upp i handstående mot en vägg, under en lunchtimme när jag vet att en massa (nya) kollegor befinner sig inte allt för långt bort, det är att gå ur bekvämlighetszon. Inte kanske övningen i sig – jag orkade och skulle nog om jag haft sällskap kunna pressa mig ännu lite närmare väggen i trygghet av stöd på väg ner vid behov. Men att göra den, och att gå in för min träning där och då, i det som stundtals ändå är osäkerhet – själv på ett ställe där jag ändå känner mig ganska ”utsatt”. Den utmaningen underhåller, ger glädje, och det ger mig en större hink. Hinken av träningsglädje.
En övning idag. Börja längre ned, klättra upp längs väggen, ner igen. Kolla här! Om och om igen, så många man klarar, t.ex 3 omgångar * 6. Det tog bestämt lite tid för mig och det blev 2*5. Men fråga mig igen om en månad! Och då lovar jag också att vara närmare. Får jag sällskap tror jag på nära vägg redan nästa gång!
Tänk, jag hittade den där hinken redan som barn, och från fotboll flera gånger om dagen i en herrans massa år till det senaste årets pulsbaserade styrketräning (bland mycket annat) – under alla år så har hinken bara fyllts på. På ett sätt kan jag aldrig nischa mig helt eller sikta mot ett extemt spetsigt mål. För hinken fortsätter fyllas på, den är en hel stor balja och i den finns en träningsglädje som aldrig sinat hittills och nog aldrig kommer göra det.
Det, det är jag tacksam för.