Igår var vi fyra glada tjejer som körde lunchträning, som ni vet, och idag vet jag lika många tjejer med enorm träningsvärk i överkroppen. Min sådan har verkligen varit brutal, länge sedan jag hade så ont. Och på så ovana ställen inte minst. Hela ryggen och armarna, så mycket där så jag bara stundtals kände att även resten av överkroppen täcktes in i smärtan. Men alltså, bästa! Jag fick rapporter från de två deltagare jag kände, och sedan läste jag visst hos den fjärde (för mig helt nya bekantskapen) – Linda, som är ultralöpare och tydligen också bloggar – att känslan var densamma. Heja!
Självklart var det allra mest den där briljanta idén att köra negativa chins/pullups som en övning av de sex som spökade. 4,5 minuter negativa chins för en som aldrig tränar det. Briljant, var ordet… (Det ska jag såklart göra om.)

Så när jag fick en återbudspass på Lofsans cirkelpass på Rosa Skrot ikväll (se länk) så var jag ömsom glad, ömsom rädd. Jag trodde ärligt talat att jag inte skulle kunna genomföra passet särskilt bra.
Men.

VI jobbade tre personer på samma övning och OJ vilken pepp. Jag körde med härliga Johanna som jag känner sedan tidigare (och bland annat attackerat Hammarbybacken med), och Hanna. Inspirationen! Jag kunde ge mycket faktiskt, det var bara en övning som på riktigt tog stopp pga trasig muskel (näe inte trasig men den var tom liksom), baksida axel i stående planka med utåtrotation med hantel. Omöjligt, tog stopp. I övrigt tyckte jag att jag mest peppades av dessa starka tjejer och hängde med dem riktigt bra.

Efter passet, som var sjukt bra som vanligt och rejält jobbigt, låg vi alla i en varsin blöt hög (min lite mindre än vanlig, handduk är bra skit) och pustade. Sen gick jag och duschade, för jag skulle iväg och käka middag med grannmorsorna. Då följde Hanna och Johanna upp med sin chinsträning. De siktar på 20 var (är där redan kanske?!) och rev av ett gäng. Notera, med vikt. Alltså, så galet starka och duktiga! Inte utan att man inser det där med olika divisioner. Som i elit och glad motionär.

20130828-232428.jpg

Och nu låter det som att jag driver hårt med mig själv, vilket jag ofta gör. Men faktum är att jag bara gör det på skämt, bara. Ingen behöver påpeka att jag förminskar mig själv. Det är bara en del av min humor. Jag tycker själv att jag är rätt grym ändå. På riktigt. Jag KAN ju, ORKAR ju. Man kan inte gå omkring och jämföra sig med alla på alla plan – för ingen kan vara bäst på allt.
(fast sen har jag mina svackor och tankar och så, men inte efter en kväll som denna)

Sen är peppen på Rosa skrot något alldeles extra. Att man känner flera på passet redan innan öppnar verkligen stämningen för alla, och peppen är enorm. Man kan riktigt ta på energin. Vi är oövervinnliga och orkar allt, som Lovisa säger. Den känslan är mäktig. Vare sig man är elit eller glad motionär. 😉

Följ mig!

Mer läsning...
Hälsovecka coming up