Lägenhetsromantiken och husdrömmen

Det har inte gått en dag den senaste veckan utan att jag har varit så sjukt glad över att vi bor där vi gör. Jag har njutit av min korta promenad till jobbet varje morgon. Av att den är kort och effektiv, över att inramningen är fantastisk.

20130906-232102.jpg

20130906-232109.jpg
Godmorgon Årstaviken

När jag cyklat till Kungsholmen för ansiktsbehandling har jag njutit av resan längs norr mälarstrand, av att jag har möjlighet att gå på den där billiga behandlingen på skolan, att solnedgången på vägen hem över samma bro är fantastisk.

20130906-232225.jpg

Hemma sjuder torget av liv. Värmen gör att alla håller sig ute varje kväll och från badbryggan badas det fortfarande. Sen är det enormt stort för mig att Stella tagit klivet till att numera leka ute på (den numera av grind stängda – yippie!) innergården själv. Eller själv, det har hon inte varit. Det är hela poängen. De är ett helt gäng barn som leker där nu varje kväll. Stella tar sin sparkcykel och rullar ut. Träffar kompisar. Det springs, cyklas och leks. Klättras, pratas. Hon har ett helt liv där ute nu, har aldrig varit mer aktiv. Innergården är full av spännande vrår, cykelytan är stor för en 5-åring och vännerna bor i trappuppgångarna som omgärdar. Är man hemma kan det helt plötsligt knacka på och så kommer grannkillen från porten bredvid och frågar om Stella är hemma och vill leka. Det vill hon såklart. Helt plötsligt kan soffan vara fylld med 5 kids, för att sekunden efter istället höras från gården dit balkongdörren står öppen. Innanför ytterdörren i trapphuset ligger en av sparkcyklarna slängda, som pappan får kliva över när han kommer hem.

Det finns ett uttryck som jag har lite svårare för än många andra – och det är det där med att det är ett ”så stort projekt” att ta sig ut när man bor i lägenhet. Vad är projektet, att åka i hissen några våningar? Ja, lite större men de där 20 extra sekunderna? Sen tänker jag väl också mycket så för att vi bor så underhållsfritt, i vår nya lägenhet. Vill Max också gå ut, eller om torget/lekparken lockar istället för innergården, har jag i princip alltid tid att släppa det jag gör för att följa med. Kanske själv spontant träffa någon kompis på torget. Jag har tiden.

Frågan är varför jag så starkt, nästan lite extra än vanligt, känt såhär den här sista veckan? En del är nog det där med innergårdsleken och sensommarvärmen, en annan att vi budade på ett hus för dryga veckan sedan. Tanken lockar och skrämmer. Jag vill ha det här. Det här enkla, tidseffektiva, sköna livet där jag kan klämma in hur mycket som helst mina dagar och timmar. Tid som jag inte lägger i underhåll av ett hus – en aktivitet jag är rätt ointresserad av. Gräsmatte-lek i all ära, jag romantiserar kring det också men hur stor är skillnaden mellan det och innergårdsleken, när det gäller underhållningsnivå för barnen?

Uppenbarligen är jag minst sagt splittrad i det här. Mina starkaste argument för det där med hus är snarare föreningslivet och ordentliga skolor än något annat. Långsiktigheten. Aldrig för alltid, men under skolåren. De är viktiga – och den största anledningen till min tvekan där vi bor nu. Det har skötts för uselt och bra skolplatser finns inte – det kan jag brinna om här någon annan gång. Sen såklart också lite den där gräsplätten, och de extra kvadraten trots att vi redan har 122.

Men det här. Jag älskar det. Och är tacksam för varje dag här. Jag har ingen direkt romantisk dröm om hus och vad det skulle innebära – jag tycker att vardagsromantiken är den jag har rakt framför ögonen, här och nu.

Men kanske ändå. Kanske imorgon, kanske om några år, kanske aldrig. Vi får väl se.