Igår körde jag en PT-timme med en snart examinerad PT på Safe. En form av praktik för PT-pluggande kan man säga. Jag tyckte det var ett rätt lugnt pass, om än bra och mer givande än ett vanligt ensampass. Jag hade dock energi kvar och körde lite innebandy på kvällen som en bonus. Jag förvånades av ovanligt högt tempo, och var totalt slut efter timmen.
Så, när jag idag lämnade hemmet för ett lite speciellt pass på Rosa Skrot var jag kanske inte mitt piggaste jag. Träningsvärken i hela överkroppen var dessutom ett faktum. Hon har potential, PT-studenten jag körde med, kan jag konstatera.
Jag visste ju dock att jag skulle få extra energi väl på Rosa Skrot, för den här typen av event där är bland det mest peppande man kan få i träningsväg. Ikväll tränade runt 50 starka och stolta tjejer för 4 grymma PTs i ett massivt cirkelpass, för att stödja Rosa Bandet. Fuck cancer! Jag hoppas att mycket pengar samlades in!
Det som är så speciellt vid den här typen av event är peppen. Det hejas på otroligt friskt och alla gör sitt yttersta. Det ger så mycket energi! Bland svett, hejarop och stånkande samsas skratt och prat med med övriga deltagare (om än inte i de korta vilorna – då pustas det förstås bara). Mitt nätverk har växt massor av den här typen av event, och jag är så glad för den energi alla ger!
En del gamla vänner blandat med de nyare också, inte desto mindre trevligt. 🙂 Två lagkompisar från innebandyn var på plats liksom Anneli. Och såklart Lovisa som körde ”vårt livs kanske jobbigaste 12 minuter” som hon uttryckte det.
Jag passar på att tacka Anneli lite extra – att hon tog en liten omväg för att skjutsa hem mig var guld värt. Trött som sagt. Att jag nu innan jag lägger mig ska packa väskan för ett riktigt PT-pass med Lovisa imorgon väljer jag att inte tänka på just nu. Snark. Hashtag slut som artist och allt det där.