Tjejskridskor – girls only!

Idag tänkte vi göra oss redo för kommande helger (de två som finns kvar hemma innan vi drar), och åka och köpa skridskor åt Stella (som hon kommer få i julklapp av farföräldrarna nästa helg) och hjälmar åt oss.
Men, efter ett besök på XXL kräktes jag nästan och kunde givetvis inte handla. Alltså, på riktigt – fy fan!

20131124-104450.jpg

Jag var klart mest sugen att köpa de blå åt Stella vilka hon skulle gilla massor (och de kändes supersköna). Men nej. Jag vägrar köpa sånt här, då stödjer jag något jag inte kan stå för. Så nej, Kose och XXL. Jag köper mina skridskor för BARN någon annanstans.

När jag var barn inledde jag med att år efter år ärva skridskor från min storebror. Jag var rätt nöjd med det, för jag och J – som också hade en storebror och ärvde “killskridskor” – blev lätt snabbast av tjejerna i klassen. Och snabbare än många av killarna också, förresten. Jag kan inte minnas att vi var sämre än killarna alls faktiskt, hockeykillarna undantaget, så länge vi hade gympa ihop vilket väl var en bit upp i högstadiet. Förstås. Aldrig önskade jag mig tjejskridskor med taggar – tvärtom. Stappla omkring begränsat var jag inte särskilt sugen på, men att spela hockeybockey var mest hur roligt som helst, och storebrors skridskor funkade hur bra som helst.
Däremot minns jag när jag för första gången skulle få ett helt nytt, eget par. Jag gick nog i mellanstadiet då. Jag letade länge och väl efter några som var lite mer neutrala, för skulle jag få egna skulle de ju gärna skilja sig lite från de jag fått dras med genom åren. Men nej, det fanns inga vita eller så som jag minns att jag helst ville ha – men glädjen var stor över de knallblåa och vita vi till slut hittade och köpte. Jag minns faktiskt i detalj än idag hur de såg ut. Grymma, snabba, blå hockeyrör.

Följ mig!

Mer läsning...
Klimatpolicyn 2020 – påverkan via jobb och något jag är sjukt stolt över