Lofsianer – jag tänker på er!

(Va?!? Någon som inte vet vad lofsianer är?!? Världens bästa träningstjejer som peppar varandra. Vi som gillar Lofsan, lofsan-träning och tror på att vi kan lyfta varandra oceaner högt. Lofsianer.)

Semestern inleddes rätt trött på träningsfronten. Istanbul gav inte utrymme för det och säga vad man vill men går man någon mil om dagen och dessutom pysslar med barn konstant (och har dem på axlar och/eller skjuter vagn) så behövs inte det. Igår landade vi dock på ett ställe där det verkligen ska vara möjligt, för här i Aqaba är det mest lugnt. Dessutom är det – till vår stora lycka – så otroligt mycket enklare att resa med en nästan-3 och en 5-åring jämfört med bebis + 3-åring så det känns inte som att den andra gör en uppoffring om man lämnar en timme eller så. Ytterst skönt.
Fast… jag var lite slöstartad ändå. När man tränar var och varannan dag är det en vana och något naturligt i tillvaron, känner jag. Vid vila några dagar blir det tämligen normalt för en kort stund (även om det i själva verket bara handlade om 3 dagar då sista passet hemma kördes i onsdags). Till slut bestämde jag mig ändå för att gå till gymmet på hotellet igår, och tack vare Tabata blev det kvalitet trots att jag igen hann planera något ordentligt pass. Det kan ju också vara lite svårt när man inte vet vad som finns riktigt.

Hantlar med riktigt jordansk känsla är svaret, och löpband. Tur att man kommer riktigt långt på det!
Imorgon blir det nog mycket energi ut i Petra men fler besök på gymmet här lär det bli. Är man lofsian så är man.