Som Annika skrev i kommentar på mitt vardagsinlägg igår – jag är skolförälder nu. Hipp blev hon till och happ så blev hon sex år och skoltjej, liksom.
Fast hon känns så mogen. Det är också vad läraren sa idag efter hennes första dag i skolan och andra i lokalerna (efter fritids igår) – en redig tjej. En duktig tjej. Det där sista känns så tydligt men jag hoppas det inte behöver innebära vad det inneburit för oss 70- och 80-talister som gått och går under den benämningen. Det ska jag göra allt i min makt för att påverka. Att se vår Stella för vem hon är och inte vad hon gör. Fina unge. Kompetent, resonibel, klok, social och charmig.
I måndags på fritidsinskolningen som Henke körde ville hon ha sällskap knappa timmen. När han sedan kom tillbaka vid 13 bad hon honom åka igen för hon var rakt inte klar att gå hem. Igår hade jag tagit höjd för hel dag mer eller mindre, men fick också lämna efter en halvtimme. ”Du kan gå nu mamma, jag klarar mig själv”, deklarerade hon. Jag tvivlar inte. Och med det var hon klar. Skoltjej. En som i måndags glatt berättade att hon fått en kompis (och ja, de har inte vikt från varandras sida på två dagar, till och med lärarna var fascinerade av deras Klick) och igår att hon fått ”ungefär 10 till”.
Ja ni. Stor och klok och liten och känslig. Fantastisk. Och med glugg förresten efter att tanden i nederkäken äntligen gav vika (och försvann!) efter många månaders vickande – en annan stor händelse som vi noterar den 8 augusti på. Viktigheter.
Jag hade gärna varit med längre och kände mig lite snopen när jag istället fick åka till jobbet redan före 9. Ville ju se mer! Men det positiva med det – hennes inre trygghet – vinner förstås.