Det där med hur kall jag känt mig idag kan ha sin förklaring i att jag sov ytterst få timmar inatt efter en helt egenpåverkad och oförklarlig sömlöshet. Något min man tycker att märkts på mitt humör dessutom och det kan jag väl hålla med om.
Fast kylan alltså, jag skulle inte vilja byta den mot något annat i år. Konstigt va? Ingen strand i Thailand lockar, inget mittemellan-väder i Sydeuropa, inga höghus i Dubai. Jag är så glad för det här vackra och krispiga vinterlandskapet och är så glad att vi fick det den här julen – det trodde man inte några dagar innan jul när plusgraderna var många och gråvädret ett faktum.
Dagens skiddag peakade till slut. Jag pallrade mig upp i stolsliften till toppen med Stella och fick njuta av en 6-åring som helt orädd bevisade sig nu även behärska de röda backarna, som kontrollerar farten med fina svängar och som vid mindre lutning går ifrån plogtekniken för att svänga bara med kroppslutning. Så härligt, och jag längtar redan till lördag när vi kör en heldag i Kungsberget!
På väg ner i röda Skogsriskan.
Även för Max lossnade det. Han avbröt skidskolan lite i förtid men efter lunchen ville han ut i barnbacken och han fick inte nog varken av den eller av att själv åka lilla knappliften. Vi såg inte förrän efteråt – när han nött i backen i säkert 1,5 timme i den 15-gradiga kylan- att kinderna var väl frusna. På gränsen till frostskadade? Det röda (och vita) gick visserligen över snabbt och han är ofta känslig om kinderna, men vi lägger på minnet att rånarluva och stora glasögon inte är tillräckligt utan vi bör komplettera med lämplig kräm också.
Han som idag gör sin sista dag som 3-åring.
Med det är vi på väg tillbaka till Stockholm och jag kan inte låta bli att undra hur snabbt tiden gick egentligen. 5 lediga dagar som rusade förbi i rekordfart. Men jag har hunnit med det mesta – promenad, pulkaåkning, träning, skidåkning, kompishäng och att ta det lugnt. Någon bok har visserligen inte öppnats och det var inte förrän i eftermiddags jag landade i ett soffhörn någon längre stund men så är det ju. Och för det finns lite tid i Stockholm också, jag hör både soffan och den öppna spisen ropa därifrån och längtar efter dem båda. 
Inte mycket snö men tillräckligt för snowracer.