Egentligen är det ju rätt märkligt att lägga tid på att skriva en blogg. Skriva ner sina tankar och funderingar, och en massa annat, så att vem som helst kan läsa.
Eller så är det inte så konstigt.
Jag skriver för att det är min hobby och terapi. Hobby för att jag tycker att själva skrivandet är roligt, och det är något jag inte får utlopp för på liknande sätt någon annanstans. Hobby också för att jag skriver om ämnen som jag intresseras och engageras av, och jag får det utrymme jag själv vill ha. I bloggen sätter jag ord på mina tankar, och jag formulerar åsikter och ja – på det sättet är det min terapi. Jag är ärlig mot mig själv, och det hjäper mig framåt.
Genom bloggen kan jag titta tillbaka och minnas, och jag älskar själv att läsa gamla inlägg i min blogg. Jag roas av det jag själv skrivit om jag ska vara ärlig, och jag älskar att väcka minnen och känslor, inte minst från våra resor. Sen blir det mitt eget uppslagsverk, för jag går ofta tillbaka och söker information om något jag vet att jag skrivit om, eller letar upp något recept jag vet att jag skrivit ner.
Sedan drivs jag också av er som läser, ni som är rätt många. Det är jätteroligt, och jag älskar att höra att jag inspirerar på olika plan – kring resor, kring balans, kring allmäna tips, kring inställning till livet och funderingar. Det är så häftigt! Vidare så jag har fått många nya kontakter och till och med vänner genom bloggen, vilket är en positiv bonus. Tack, ni som hänger här!
Därför, och att jag gör det för min skull främst – jag skulle skriva även om ni inte läste men kanske något mindre – gör att jag inte tröttnar. Jag behöver skrivandet. Min hobby och terapi.
