Jag har redan skrivit om det flera gånger, min första och hittills enda halvmara. Jag har till och med satt ord på känslan av ”Att misslyckas med ett lopp”, och det finns ingen anledning att skriva om det igen eftersom det redan står så bra där.
Det är nu mer än tre år sedan och det känns fortfarande likadant. Visst är det illa?
