Jag kan ofta gripas av tanken på att det mina barn upplever är det som formar deras barndom. Deras dagar just nu är det de kommer att minnas som och referera till som sin barndoms somrar. Den tanken är så stor och mäktig, och jag kan bara hoppas att vi lyckats lägga en grund till varma minnen från dem.
Sommarminnen för mig är inte bara bilder i minnesbanken, utan de sitter också i andra sinnen. I smaker, i dofter, i känslor.
Mina barndoms somrar i Paradiset i Dalarna är, trots alla senare års många upplevelser,de jag har starkast såväl som allra bäst sommarminnen från.
Den vackra, röda stugan med knarrande golv, sneda väggar, och våningssängar i en sängkammare i vars väggar fnissen från kusinerna som trängdes alldeles för många i för få sängar fortfarande tycks sitta kvar.
Den stora gräsmattan, som ofta doftade starkt av nyklippt gräs – för evigt doften av sommar – och där fräsch, våt morgondagg mötte bara fötter när frukostflingorna just dukats fram på bordet under parasollet.
Det svalkande vattnet som ändå alltid kändes varmt och mjukt mot solbränd hud, och där livets första riktiga simtags togs vid en brygga under höga jubel från de äldre kusinerna som nyfiket hejade på.
Den bubblande känslan av spänning när en gädda äntligen tagit tag i draget som lagts i vattnet och nu drogs fram mellan årtagen, och segerns sötma när den slutligen dragits in och fångats i håv från båt.
Den söta smaken av solmogna jordgubbar, och knarret från hammocken som mjukt och harmoniskt gungades fram och tillbaka av en mjuk farmor med pärlande skratt i ögonen.
Det är inte sommarminnen – det är Sommar, rätt och slätt.
I år hoppas jag att vi med barnen skapar nya, härliga sommarminnen först vid medelhavet, för där inleder vi semestern tillsammans. Minnena från Paradiset i Dalarna har barnen redan skapat ihop med sin mormor och morfar och sina kusiner i snart en vecka, och senare i sommar bygger vi på dem ytterligare. Barndomens somrar.
