Cykling vs. promenader – och magiska augustimorgnar

Morgnarna nu är verkligen så fantastiska. Sommarvärmen kämpar på och hänger sig kvar, men samtidigt smyger sig höstluften in. Tidigt på morgonen ligger dimman trolskt över landskapet, och luften med känsla av dagg och fräschör dröjer sig kvar i flera timmar.

Jag hade verkligen älskat att transportcykla till jobbet nu, och på bästa sätt få uppleva de där sköna morgnarna med hög puls och vackraste Stockholmsinramningen, men känner dessvärre att jag inte riktigt vågar.
Cykar jag de 12,5 kilometrarna till jobbet så gör jag det på min hybrid som går snabbt och härligt lätt, men det innebär hög fart. I ett Stockholm med många cyklister, bilister och vägar som korsas och möts. Det är inte jättesannolikt att ramla, men inte osannolikt heller och nej – det får vänta. Det är inte värt det. Synd på morgnarna längs Årstaviken dock…

  
Jag får ta igen det på annat sätt, som med lunchpromenader till exempel (om jag inte kan klämma in riktig träning alltså). Det är bara näst bäst, men det är himla bäst ändå.

Sammandragningarna börjar komma lite mer nu märker jag dock, just under promenader i snabbare tempo, men jag hoppas det håller ett tag till utan att det blir för obehagligt eller smärtsamt för att köra på. Det märks rätt väl om det funkar eller inte – vet jag den här gången. Kroppen har en förmåga att tydligt säga nej. Med Max vet jag att promenader började gå bort den här perioden av just den anledningen, och jag minns hur frustrerande det var. Jag hoppas jag klarar mig ett tag till den här gången.

Vad gäller känslan annars så är den bara finfin. Jag var hos barnmorskan för första gången sedan ultraljudet före sommaren i fredags, och mätte magen för första gången. Den låg mitt på kurvan och i övrigt var alla värden bra (järn, socker etc) men lite lågt blodtryck så inget konstigt om jag blir trött ibland. Inte jättemycket än, vad jag märker själv – fast det kanske märks mer på mitt humör innan jag inser det själv möjligen. I say no more.

Följ mig!