Jag gillar verkligen att vara gravid just höstperioden, om en nu ska välja. Tempot och kraven sänks liksom då… (på alla ställen utom jobbet, vill säga, där högtryck råder). Det är mer okej att själv välja mellan krispiga höstpromenader eller att faktiskt landa inne i hemmets vrå och uppskatta lugnet. Världen stannar av lite. När sedan en bebis anlänt under vinterns mörkaste månader, någonstans november till januari, så kan bubblan bli större än någon annan årstid. Det känns liksom på alla sätt och vis helt okej att bara stänga in sig och vara, i precis så många dagar, veckor eller månader man själv vill. Jag som även fått barn mitt i sommaren vet att det då är precis omvänt – det privata tempot skruvas upp, det är uteluncher och middagar, uteserveringar och picknickar, fotbollsturneringar och festivaler och bara ut-ut-ut! som gäller. Sommaren är NU och den är kort!
Alla tycker säkert olika, men jag föredrar helt klart den här perioden att vara höggravid på (även inkluderat kläderna man har på sig, men det ska jag inte gå in på nu)
Så jag försöker välja nivån själv lite aktivt nu, även om det går lite sisådär med det. För ett par veckor sedan kände jag mig riktigt sliten och förstod att jag behövde agera lite rejälare på det för att inte läget skulle bli riktigt obra. Det var både mentala meltdowns och sammandragningar som flyttade in. Så det har jag gjort, och det med jättefin uppbackning från Henke ska sägas. Men som det står i alla rekommendationer kring gravidveckorna från cirka 30 – ”ta varje chans att vila, vila så ofta du bara kan!”. Jo… Det är lite svårare att genomföra för en heltidsarbetande ledare med två barn, stort hus och stort behov av umgänge. Det är klart svårare än vanligt att hitta den rätta balansen.
Jag har nog många gånger sagt att det var mycket jobbigare när jag väntade Max, just för att Stella då var en ytterst aktiv tjej på inte ens 2,5 år. Det var förstås intensivt, och jag minns svettiga tillfällen med påkrängande av overaller i förskolans kapprum, dragande av snowracer, mycket bärande, medlande och trotshanterande och annat. Barn på 4,5 och 7 som man kan resonera med och som både går och klär på sig själva är en annan sak – men de är ju ändå barn. På bra humör pratar de konstant och frågar ungefär 1000 frågor i halvtimmen, och känns som små duracellkaniner. På dåligt humör ska det fortfarande tjatas, medlas, konflikthanteras, hjälpas och trixas.
Vilan finns med andra ord inte riktigt, även om jag ges lite mer gräddfil hemma om morgnarna, gillat läget med att göra allt för att få bra nattsömn vilket innebär att sova i vårt tystare och svalare gästrum, försöker delegera och prioritera mer aktivt på jobbet och tar det lugnare på kvällarna och absolut med soffläge från 8-snåret. Jag hoppas det räcker för mentalt och fysiskt välmående såhär in i kaklet. 5 jobbveckor kvar nu inkluderat denna, och imorgon går jag in i vecka 34. Jag är fortfarande stark fysiskt, starkare än mentalt, och nu vill jag må bra och njuta av de sista 1,5 månaderna som gravid i resten av mitt liv.