Igår var jag hos barnmorskan, och nu är nästa besök inplanerat om ett par veckor. Jag hoppas att det är det sista, eller att jag inte ens hinner dit. Det är dock 5 dagar före due date, så det ska jag nog hinna. Faktiskt så har jag lite andra roliga saker just den dagen, så jag lägger bebisbeställningen till dagen efter eller så. För det är väl så det funkar?
Iallafall var allt bra med bebisen (SF-mått 34) och mig. Det är rätt otroligt faktiskt att jag inte ens behövt en järntablett eller något den här graviditeten. Igår var också första dagen då jag riktigt vankade fram, och det härliga med det var att det enbart var på grund av träningsvärk. Hm.
Det som varit tufft har ju, som ni väl säkert förstått, varit min stressnivå och allt som kommer på köpet när den är mer än för hög. Sömnlöshet, sammanbrott, eksem och andra utslag, oförmåga att orka saker utöver måsten (=8-17) osv. Nu har jag varit hemma från jobbet några dagar och det börjar kännas betydligt bättre. Vila och återhämtning gör underverk, även om det kanske är en bit kvar till balans – eller rättare sagt så fortsätter jag att behöva lugnet. Det jag fått ordinerat av barnmorskan är inga måsten och att göra det jag tycker om – som att träna, promenera, ligga på soffan, ägna mig åt en alternativ/kreativ hobby (skriva!) eller så. Det går och är ju ljuvligt, men så ovant att göra utan dåligt samvete. Jag kämpar med det varje dag.
Barnen börjar liksom jag förstå att den här långa väntan vi haft snart är över. De är så himla positiva och längtar, och det är så otroligt häftigt att vänta på bebis med två så pass stora och medvetna barn. De som är i fokus i den här familjen, från allas perspektiv. Teckningen nedan är från i våras då Max målat ”sin familj i sitt hus”. Ni ser ju vilka som är viktiga… vi föräldrar får knappt ens plats. Gotta love it.
