Om barns spontana rörelse – och oviljan till den

Jag har läst en del om hur barns spontana aktivitet gått ned rejält. Numera får de sin mesta rörelse utanför skoltid från arrangerad idrott snarare än från spontan, och det är något jag som älskar att vara aktiv och alltid varit det reagerar rätt starkt på. Inte bara för att det känns direkt galet, utan också för att det trycker lite på en öm punkt hos mig. Det är inget undantag för våra barn nämligen trots att vi föräldrar är och alltid har varit aktiva, utan de är rätt svåra att få igång. Även om vi bor i hus numera så är det inte bara att “öppna dörren och släppa ut dem”, för det är snarare vi som tjatar på att de ska gå ut och aktivera sig. När de väl kommit igång är det oftast entusiastiskt, men det sitter långt inne. Sen kan jag köpa att det finns saker de inte gillar, men den ibland låga aktivitetsnivån och alla “jag ooorkar inte!” när vi ska gå minsta lilla korta väg kan göra mig tokig.

Sedan lägger vi förstås grunden själva. Till exempel så jobbar vi båda mycket och det innebär både att våra vardagar är tight planerade och att vi på helgens förmiddagar gärna låter någon timme gå innan vi kommer igång. Det är dock något jag nu när jag är föräldraledig bestämt mig för att göra annorlunda. Med andra ord har jag hittills gått till och från lämning varenda dag sedan de började i skolan igen efter jullovet, och så kommer det att fortsätta – enbart med få undantag.  Jag tycker redan att jag märker skillnad i klagandet, men vi har en bit kvar innan det blir normalt och inte värt att klaga om. Det är alltid någon som är så trööööött, eller fryser, eller är kissnödig (medan den andra släpar benen efter sig), osvosvosv. Dessutom tar promenaden 25-35 minuter, till skillnad mot om jag själv går då det tar ungefär 10. Jag tänker vanesak, och att alla fighter jag får ta nu kommer att vara värda det i långa loppet. Jag kan lova att det vore mycket enklare att ta bilen – det skulle spara en timme om dagen och inte minst många konflikter och mycket medlande – men nu har jag tiden.

Januari är egentligen en rätt jobbig månad att göra denna ändring då det är både mörkt och kallt, men ska det vara så ska det. Och vissa dagar är ju riktigt fina och gör att jag själv direkt blir sugen att förlänga morgonens lämningspromenad. Skinande sol och smältande isar – är det januari eller mars?

  1. När Greta kom bestämde vi just det – alltid gå till förskolan. Har tagit bilen tre gånger sedan dess, för att jag behövt handla eller för att vi skulle vidare någonstans efteråt. Älskar de långsamma promenaderna med mellanungen (stora går eller cyklar själv lite tidigare). Då har vi tid att prata, tid att stanna och titta på alla maskar, tid helt enkelt. Inte alltid något vi har mycket av! Sen är det svårt så här års att få utetiden men förra våren och 8nnan det blev för blött i höstas så hade jag ofta med mig mellis vid hämtning och så gick vi direkt till lekplatsen. Satte en lapp på dörren till stor som kom cyklande lite senare. Jag läste, bebis sov, de andra lekte. .. perfekt! Ser fram emot sådana eftermiddagar snart igen!

    1. Men det är ju just det jag hoppas kommer i längden – att promenaderna faktiskt blir kvalitetstid med prat om ditt och datt. Det händer ibland nu också och då är det ju inte jobbigt för fem öre (dvs de glömmer att tänka på att de kanske tycker det), och inte minst så himla mysigt tycker jag. Sen vill de gärna stanna på lekplatsen nu också men ofta är det lite väl kallt och blött så jag inte är så sugen (och Meja börjar ofta skruva på sig och vara hungrig då och än så länge går ju ute-amning bort) – så jag får kanske bjuda till lite mer jag också. 🙂
      Perfekt med att den stora får cykla – det kommer det få bli för oss också senare. Och inte minst bra för den äldsta att träna på att gå hem, för det blir nog aktuellt att gå hem själv ibland redan till hösten eller nästa vår.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
Decemberljus, julstämning och corona i Åre