Privilegiet att vara välkommen överallt

Jag har tänkt på det flera gånger under den här föräldraledigheten. Över lyxen att vara välkommen överallt. Var jag än går så är jag välkommen med mitt barn. Är jag på en promenad men fryser kan jag gå in på en galleria och sätta mig i en soffa. Där pratar personer med mig spontant och gullar med min bebis. Vi får varma blickar från personer vi inte känner, och kanske går vi in i ett mysigt amningsrum för en lugn matstund eller en fräsch toalett för byte på ett skötbord. Kommer jag för tidigt till en lunchdejt behöver jag inte ens köpa en kaffe som alibi för att få sitta ner och vänta. Jag sätter mig där och det känns enbart naturligt. Jag är välkommen överallt.

Så är det inte för alla idag. Våra gränser stängs och utanför affären sitter en kvinna som är jämnårig med mig och tigger efter några kronor för att lyckas köpa något att äta åt sig och sina barn. Många tittar snett på henne när hon sitter där, och det öppna rummet hade inte varit något alternativ. Värmen, den finns inte. Hon är exkluderad ur sammanhang, utesluten från värmen. Inte välkommen någonstans.

Ibland känner jag mig kräkfärdig av känslan av mitt privilegium. Jag tittar på resor och utesluter resmål som känns för osäkra i dagens världsläge, eller hälsorelaterat för otrygga för mina barn. Jag har lyxen att kunna resa och möjligheten att resa överallt – likväl som att aktivt välja bort. Jag reser till något, och inte från. Jag, såväl som mina barn, har alla möjligheter i världen.

  

Hur hanterar jag den här orättvisan? Att sluta resa skulle defintivt inte göra något annorlunda till det bättre för andra. Däremot så gör det mig till en mer öppen person, med större perspektiv såväl som förståelse för andra människor och andra kulturer. Jag gör allt för att få mina barn att också tänka så. Annika skriver otroligt bra idag om det idag; Hur man gör världen bättre och igår berördes jag starkt av Beatatjatas Jag ställer ut min väktare. Jag säger iallafall hej till kvinnan utanför affären, och ser henne i ögonen. Förhoppningsvis med en värme som syns. Ibland ger jag något. Jag reagerar över främlingsfientlighet som uttalas bland de som liksom jag är välkomna överallt. Vägrar vara tyst. Tänker, reflekterar.

Jag kan egentligen inte ändra i princip någonting, men jag har iallafall vett att uppskatta privilegiet att vara välkommen överallt. Och perspektiv nog att inse att det långt ifrån är så för alla.

  Meja som det idag var lite synd om när hon fick ont av sina första vaccinationssprutor. Vilken tur hon har, som får sådana.

  1. Tack för fina och kloka ord Lisa. Jag får då och då gliringar om att inte alla kan resa som jag har privilegiet att kunna göra – och vissa personer påstår att jag tar det för givet att alla kan resa som vi gör.

    I sådana sammanhang tänker jag att jag har misslyckats fatalt med att få ut mitt budskap. Jag förstår att jag är priviligerad! Jag förstår att inte alla kan resa som vi gör. Alla vill inte resa. Kan inte resa. Jag är lyckligt lottad som kan leva min dröm, medan andra befinner sig mitt i sin värsta mardröm…

    1. Du skrev det så bra i ditt inlägg igår – och följer man dig (och mig) så bör man förstå hur vi båda tänker. Kram!

  2. Sååå sant! Vi är priviligierade på många sätt. Genom att bo i västvärlden, genom att vara vita, genom att ha svenska pass… När jag befann mig i Kenya var det löjligt hur jag kunde gå in på vilket hotellområde som helst (trots att jag egentligen inte bodde där) medan alla svarta stoppades. Våra pass gör ju också att vi kan resa vart som helst. Så många människor som har det så svårt, som inte är välkomna, som får vänta utanför. Vi behöver sällan uppleva det. En gång, i Malaysia, råkade Peter och jag traska in på ett exklusivt hotell. Vi tänkte att vi kanske kunde äta lunch där och sedan bada i närheten. Men icke! De körde vänligt men bestämt bort oss i golfbil. Endast för eklusiva supperrika turister! Bra upplevelse kanske 😉

    1. Men precis också en aspekt jag hade i åtanke – att vi med svenska pass är välkomna (i princip) överallt.

      Intressant att höra om era upplevelser också – man lär sig mycket genom resande!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
nacka nackareservatet hellas hjärta
Orden tar slut