I söndags blev Meja 3 månader. 3 månader känns ofta som en magisk gräns, där bebisen går från att vara spädbarn till att kännas mer som en bebis och om den varit missnöjd eller haft ont i magen och dylikt så brukar det gå över. Jag känner inte någon direkt skillnad från tidigare, möjligen är hon lite mer vaken men konstigt vore annars då hon sina första månader i livet mest bara sovit. Och så har hon förstår ”rätat ut sig” – ovan kan ni se utvecklingen vecka för vecka under hennes liv hittills.
Det känns å ena sidan naturligt att vi har en bebis i familjen, men samtidigt tittar jag fortfarande på henne varje dag och tänker ”tänk att vi har en bebis igen! oj!” eller ser henne ihop med sina så fina, snälla och stolta storasyskon som tycker att hon är det bästa som hänt dem i princip och slås av ”tänk att de är 3!”. Jag är så himla, himla glad att det blev såhär.
Så hur är hon då, och hur är livet med vår halvsladdis-bebis?
Humöret är så himla bra. Meja är en otroligt nöjd liten bebis, och gör inte mycket väsen av sig. Möjligen jollrar hon, småpratar eller skrattar. Gnäll finns inte överhuvudtaget. Mitt humör kan ju också nämnas på samma gång, för inte heller den här gången var det en personlighetsförändring som skedde under graviditetens sluttamp utan just ett tillstånd som höggravid. Dvs med hormonsvallningar, enorm trötthet och bristande stresstålighet. Jag är mig själv igen sedan nästan tre månader – tjoho! I det jublet instämmer nog hela min familj, för övrigt.
Sömnen kan jag inte klaga på. Dagtid kan Meja variera med allt från små slattar till någon timme, inte minst om vi är på rull. Ibland somnar hon själv rakt av (inklusive på en yogamatta på ett högljutt SATS-pass), och ibland medan hon äter. Om kvällarna börjar det bli mer rutiner men fortfarande lite oklart och hon somnar för natten mellan 21 och 23. Ibland ger jag mat 1-2 gånger, ibland kanske fler. Däremot sover jag bra mellan gångerna, och faktiskt även ibland under. Så att jag inte riktigt vet är väl något bra, antar jag? Vi är iallafall aldrig uppe eller vakna om nätterna, och för det är jag tacksam. Sen sover hon länge på morgonen, jag väcker henne alltid (mellan 8-9.30) så har jag sovit sämre så kan jag ta igen det. Sömnbristen är inte här ännu, jag håller tummarna för att vi får ha det så ett tag till.
Att hon är nöjd och sover bra är förstås direkt relaterat till att hon inte har ont någonstans och att hon är mätt. Allt funkar jättebra med amningen, och hon ligger några kurvor över medel på både längd och vikt. ”Kommer hon bli superlång?” frågade jag på BVC, men fick svaret att ”barn som får mycket näring växer bra, var tacksam för det”. Det är jag. Jag kan äta allt utan att det märks någon skillnad, och när jag var borta häromkvällen drack hon lite ersättning (dock bara minimala 40 ml) och sov och var nöjd – men jag är inte helt övertygad om att hon är hemma på flaskan. Å andra sidan är hon enkel att ha med och bebistiden känns så kort, så jag känner inget större behov av det.
En trea får bara hänga med, sägs det, och även om det visserligen kan kännas så i vårt fall så tror jag det har mer med individen och den medfödda personligheten att göra och inte bara att vi som föräldrar är lugna och att det runt om aldrig är tyst utan konstant brus och stim. Jag är så glad över den fina lilla människa vi skapat. Kärleken är maxad!
Förbättringspotentialen då, så inte allt låter allt för rosenrött? Well, att vi inte längre kan köra bil från punkt A till punkt B utan stopp eller att vi behöver byta blöja obekvämt i bilen, att allt tar lite längre tid, att bagagen är mer full än innan och sånt som kommer på köpet med en bebis kan vi ta. Men att vägra napp och vara ointresserad av snuttis, men gnaga konstant på fingrarna och helst somna med dem i munnen (eller bli arg när hon inte får in dem tillräckligt skönt eller råkar riva sig själv) är något vi jobbar vidare på! Men i ärlighetens namn? Det är enkelt att vara mamma åt Meja, och att hon hör hemma i den här familjen råder det inga tvivel om.
3 månader. I världen i ett år, ganska exakt. Vår finaste Meja!
(Och ja, jag ska skriva om när hon kom till världen, vilken dag som helst).