Såhär lite har jag inte tränat på år känns det som, om ens någonsin. Jag försöker att inte komma under två gånger i veckan, men det har hänt men det har däremot inte det omvända. Två pass är regel, ett undantag och tre obefintligt. Rejäl skillnad mot ”vanliga” minimumet på tre och önskan om – och ambitionen till – fyra.
Ska jag vara ärlig så är det ganska skönt. Jag skulle ju visserligen verkligen hinna mer nu när jag är hemma men jag verkar helt enkelt inte prioritera det. Det är liksom inte något direkt aktivt val men samtidigt så otroligt skönt. Det var länge sedan jag levde såhär prestationskravlöst (finns ens det ordet?) men samtidigt känner jag mig ändå i balans. Jag går och rör mig utan tvekan enligt rekommendationer för ett hälsosamt, aktivt liv om inte snarare över, och känner mig tillräckligt stark för det mesta. Men framför allt; jag lyckas oftast återhämta mig från dåliga sömnnätter, jag hinner nästan alltid lämna och hämta utan stress inför och med barnen, och allt hemma flyter. Är inte det fantastiskt, egentligen? Kanske lägger jag prioriteringarna där de gör mest nytta, just nu?
Just den här föräldraledigheten känns mycket som här och nu för mig. Gilla läget, njuta läget, skapa läget. Det är fint så.
Idag har jag dock haft en riktig må-extra-bra-dag – för det är ju ändå så jag känner inför träning. Ett par kilometers promenad innan mammaträningen på SATS drog igång, och sedan en timmes promenad från Sickla och hem via Ektorp och finlunch i solen. Nu har jag klippt gräset för första gången för året och ska snart gå till skolan och hämta barn och så hem igen. Det är verkligen en active wear-dag med all rätt – och idag är de till och med rejält svettiga.
Vilken fin dag. Och vad ljuvligt det är med riktigt bra träning! Det får det bli en gång till den här veckan, minst. Men inte imorgon. Då prioriterar jag annat. Och det gör jag ju rätt i.
