Häromdagen pratade jag om längtan efter fjäll. Mycket handlar längtan om att jag ser vad som händer i mig när jag rör mig i naturen, och inte minst blickar ut över de vidder som fjäll och berg ger. Lugnet. Tystnaden. Välmåendet.
Att jag har inte fjäll kanske men väldigt vacker natur nära vet jag, och egentligen funkar den kanske nästan lika bra. Det blir mindre doser, men betydligt lättare till hands. Oftare.
Fast, det är inte så ofta. Och, alla gånger jag kommer ut så är det med mål om träning. Hög puls och fokus på allt annat än att stanna upp. Jag har min återhämtning i det och det är min bästa egentid, men jag tror jag ska försöka bli bättre på att inte ha så mycket prestation inblandat i de tillfällena. Samtidigt så är det svårt… Träningen ÄR viktig för mig, och jag vill inte kompromissa med den. Att hitta en timme här och där är svårt nog, och att då lägga tid på att bara stanna? Njae. Det är inte min bästa gren.
I eftermiddags kom Henke hem (halleluja) och på väg hem från Stellas fotbollsmatch i Tyresö passerade vi Hellas. Jag fick ett infall, helt spontant, och bad honom släppa av mig där. Egentligen hade jag tänkt åka hem, leta energi till att ta mig ut på cykeln eller på ett löppass, men energin var lite väl låg. En promenad kändes bättre, och nästan som något jag hade akut behov av. Typ, desperat. Så, han stannade, och jag gick ut i skogen.
Tog nya stigar. Tänkte konstant på hur lätt eller svårt det skulle vara att cykla just dom – jag kämpar verkligen med att lära känna ”mitt” Nackareservatet, och lära mig stigarna för att cyklingen ska bli ännu närmare till hands – och blev än en gång knockad av hur underbar natur det är i reservatet.
Men framför allt så stannade jag. Tiden gick, och jag kan inte minnas när jag stannade så länge helt själv i en tyst stund senast. På riktigt, jag kan inte det, hur jag än letar i mitt minne! Jag kan ha stannat till under en runda, suttit någon minut och tittat på något fint, kanske knäppt en bild eller två – men inte verkligen stannat.
Idag gjorde jag det. Tiden gick, och jag tror det på min klippa – den solvarma som fick mig att känna mig helt grundad – passerade närmare 1,5 timme.
När jag till slut gick därifrån kände jag mig helt grundad, som att jag varit igenom ett långt yogapass eller så. Fast ännu bättre. Ryggen hade fått en del av klippans värme, och det var som att solen och värmen spridit sig genom den upp genom hela ryggraden och hela vägen upp till bakhuvudet. Jag somnade inte, men ändå var känslan som den efter att man fått en riktigt skön powernap när man som mest behöver det, och i flera timmar efteråt kan ha en tung, avslappnad känsla i hela överkroppen. Lätt magiskt.
Min tur i Nackareservatet tog närmare tre timmar. Förflyttningen landade på ungefär 6 kilometer.
Jag tror att jag kommer göra om det. Och om jag glömmer, snälla påminn mig?
För den som undrar så är denna runda i Nackareservatet ”Källtorpssjön runt”, och består av gul markering. I Trailforks är den märkt med ”gröna spåret” i början från Hellasgården om man kör medurs, för att sedan övergå i ”gula spåret”. För mtb är vissa delar lättcyklade, men stora delar består av riktigt teknisk stigning och de flesta bär/drar nog cykeln i partier. Väl värt det för de skönare partierna dock, och den duktiga och/eller den med dubbeldämpad cykel och downhillerfaranhet lär gilla nedförslöpet som kommer från utsiktspunkterna som man har längs med hela sjösidan längs ”gula spåret” och ned mot sjönivå igen.
Själv är jag inte tillräckligt duktig på mountainbike, men jag blev riktigt sugen på att springa denna led (med fikastopp vid någon av alla härliga klippor som kantar!) – det är riktig trailled med varierat underlag och lika roligt som vackert.