Jag kan ju säga att jag inte är mindre imponerad av kroppen den här gången direkt. Den höggravida bilden ovan är från den 21 november. Jag var i vecka 40/41, det kom att bli mitt sista träningspass (och såg ut såhär) och 7 dagar senare kom Meja. Bara ett par dagar efter att Meja kom kändes magen som att den dragit ihop sig och efter några veckor var vikten på en normal nivå igen. Idag, när Meja just blivit 3 månader, känns det på många sätt som att jag aldrig varit gravid. Det är som att det var något som bara kom och hände, och nu är läget som det alltid varit. Jag skulle förstås behöva vilja slimma och trimma en del men det är ett tillstånd som är normalt för mig mellan varven. Jag kan stå framför spegeln och sucka åt sladder, men samtidigt känns det liksom inte som att jag egentligen har graviditeten att skylla. Den känns förbi, över, finito. Ingenting i min kropp känns ommöblerat eller obekant och det enda som hindrar mig från att ösa på med träning precis hur som helst och vad som helst är insikten om att det finns bättre och smartare sätt. Jag är inte heller någon elitidrottare som har koll på min kropp till 100%, och vad gäller att lyssna på kroppen så är jag ingen höjdare på det. Min vilja och mitt pannben är starkare än vad känslokanalerna till varje liten kroppsdel och muskel är. Ska jag vara ärlig så tror jag att det är så för väldigt många, och att ”gör det som känns bra” inte är en särskilt korrekt sanning. Jag stärker upp på ett sätt som känns skonsamt, hållbart och långsiktigt. Jag kör efter-graviditetspass från Lovisas bok ”Lofsans mammaträning” och framför allt kör jag SATS pass StrongMama, där Meja kan hänga med. Vi planerar våra veckor efter det, där måndagar och torsdagar är givna i Sickla, och övriga veckoaktiviteter får planeras in utifrån det.
Mitt mål med min träning är inte att vara en elitmotionär med maxade tider i lopp eller definierade muskler (även om det är snyggt), utan att få den härliga kick och det välmående som träning ger, och upprätthålla en kropp som är med mig i allt jag vill göra. Och det jag vill göra är inte lite, det!
Senast jag mätte hade jag en magmuskeldelning just vid naveln på ungefär 3 fingrar, men att aktivera de inre magmusklerna går bra så det ska nog gå framåt. Helt ihop någon dag? Oklart. Och förresten – spännet framför axeln är ett som vittnar om att det är en amnings-sport-BH. Klart bra grej! Denna är från Boob och jag vann den lämpligt i en tävling före jul.
Något det ofta pratas om är hur en graviditet slår på kroppen utifrån åldern. Det är säkerligen generellt så att det är lättare för en yngre att återhämta sig snabbt, men det är ingen garanterad sanning. Själv känner jag inte ett dugg skillnad i min första graviditet som 31-åring eller min sista som 38-åring. Det som borde spela större roll om något är väl i sådant fall antalet graviditeter, men för egen del kan jag inte riktigt säga att ens det verkar vara någon skillnad för mig. Nu har jag turen i att ha mått bra alla mina gravditeter (obs att jag inte pratar om humörrubbningar av det psykiska slaget utan det fysiska tillståndet), och dessutom haft tillräcklig vilja och sug efter träning för att upprätthålla en rutin på minst 2 gånger i veckan, men ändå. Kroppen alltså. Så mäktig!
Hur bysten kommer ta sig efter denna tredje gång av amning är dock oklart. Blir det spiken i kistan, månntro?