Idag är det onsdag och vi håller oss inne denna förmiddag – det är både regn och blåst. Åre har inte direkt bjudit på särskilt härligt sportlovsväder, denna… jag vill nästan kalla det skitsäsong av skitsäsonger. Såhär snöfattigt kan Åre kanske aldrig ha varit tidigare… eller? Förra året var visserligen extrem åt andra hållet med snömängder från tidigt på säsongen och en högzon som var öppen betydligt mer än den var stängd känns det som och det kan jag förstå att inte är särskilt vanligt – men såhär? I slutet av februari? Nej.
En liten tillbakablick
Förra året den här veckan var det däremot magiskt.
Då var det inte så farliga liftköer, tack vare att allt var öppet. Det var närmare minus 20 och oerhört vackert – som jag skriver om med vackra bilder här.
Och så skrev jag om att jag upplevde kylan tuff för Meja, som bara var nyss fyllda två då och enligt mitt mammahjärta ömtålig. Det skrev jag om här.
Inledningen på vecka 9 i Åre 2019
Så nej, det är inget drömväder direkt. Det är barmark i byn och på grund av plusgraderna slushiga backar. Gårdagen klagar jag dock inte på. Då gick jag och min kompis, som med familj är här med oss denna vecka, upp tidigt och stod i VM8-an vid öppning; Åtta i åttan. Vi fick orörda, hårda backar och en fantastisk soluppgång. Två timmars kvalitetsåkning, först vid VM8-an och sedan vid VM6-an där vi anlände just innan liftarnas öppning och hann åka några underbara åk innan folk strömmade till. Sedan öppnade högzon och kompletterade alla öppna pister i lågzon – och dagen var fin! Men, högzon hann jag inte med – för då hade vi bytt till Rödkullen. Där hänger vi på eftermiddagarna, inte minst för Mejas skidskola.
Förra året var hon som sagt 2, vår lilla Meja, och även om hennes skidentusiasm var stor då så var hon lite väl liten för de stora backarna enligt mig. Och så behövdes mitt-på-dagen-sovning (vilket det alltså inte blev av och således låg till grund för bryt) och blöjor i skidryggan. I år är hon så mycket större! Visst är det en bit kvar innan hon är i skidåkarålder ”på riktigt” men alltså – wow! Hon är så entusiastisk och härlig, och älskar verkligen att åka skidor. Det är så kul! Stella och Max har också börjat tidigt och varit glada, men inte i nivå med Meja. Det klagas inte och jag är helt blown away av hennes ork. Några långa åk, en timme före lunch? Inga problem. 1,5 timme skidskola ”själv”, i sin lilla 3-årsgrupp, på eftermiddagen? Inga problem. Följa upp ett gäng timmars åkning med att inte vilja åka bil hem utan hela vägen på skidor? Jajemen!
Så jäkla härligt! De första dagarnas skidskola har jag (igen, jag, alltid jag – Henke tänker inte alls likadant) inte vågat åka hela familjen skidvägen bort till Rödkullen för jag har tänkt att hennes energi behöver sparas till skidskolan, men imorgon – när vädret verkar bli bättre igen – blir det nog just så. Då blir det också minusgrader och sol – och det verkar konserveras resten av veckan. Det ser vi också fram emot!
