o, jag dammade ju av klubborna och spelade golf i fredags. En sjukt ovanlig aktivitet – senast jag spelade var 2 juli 2010.
Jag har aldrig spelat jättemycket, inte åkt till range och chip-/putt-områden och tränat och så, utan gått ut och spelat några gånger per sommar. Fler före barn, då var det kanske 15-20 rundor om året för att sedan sjunka drastiskt efter 2007. Att aldrig träna har dock inneburit att det varit lite svårt att spela stabilt på mitt handikapp (dvs det som avgör hur många extra slag jag har på mig per hål), även om jag egentligen är ganska stabil. Jag har spelat rätt jämt historiskt, men samtidigt blandat med riktiga lågvattenmärken.
Så, att gå ut och spela på 16-17 som jag hade ”back in the days” kändes inte aktuellt. De av våra vänner som återupptagit sitt spel efter några år har alla börjat igen ett gäng slag över sitt gamla handikapp. Så, både jag och Henke höjde oss informellt med 6 slag var och så körde vi.
Efter 9 hål låg jag 3 bättre än handikapp 24 och Henke gnällde och krävde omräkning (pga spelade matchspel mot varandra också, roligare så) till utgångspunkt hcp 18. Så fick det bli. Efter hela 18-hålsrundan hade jag visst landat på brutto 17 slag över banans par och ja… det var ju helt otroligt bra (för att vara mig). Spot on gammalt handikapp, liksom. Inte minst var avslutningen grym, de sista 6 hålen med birdie-par-par-boogie-par-par-boogie. Man tackar!
Låter förstås lite fånigt att tänka så mycket på resultatet, men alla som spelar golf vet hur det känns när man slår slag som är sköna i hela kroppen, träffar fairways, får plocka fram greenlagaren gång på gång och inte slarvar bort allt för många slag i närspelet. Det är bara ljuvligt!
Sen hade vi en otroligt härlig dag dessutom – banan var vacker, temperaturen lagom och solen framme mest hela tiden (och barnen som hängde med i golfbil i 14 hål var ett glatt och mysigt sällskap). Det är svårt att inte bli lyrisk då, och visst väcktes golfsuget rejält igen. En känsla att bevara – även om det nu säkerligen dröjer länge innan vi spelar nästa gång. Jag gick och funderade på om barnvagnen vi är lite inne på att köpa skulle klara golfbanans terräng, men Henke verkade inte fullt lika lyrisk som jag över combacken så kanske finns inte det behovet ändå… men vi får väl se.
