Jag har uppskattat amningen. Verkligen. Den har sedan starten fungerat gnisselfritt och varit en mysig stund för mig och Stella.
När jag åkte bort i helgen visste jag att jag kanske skulle sätta saker på ända. Men jag tyckte ändå att det var värt det, för Stella är så pass stor, och kanske skulle det bli ett naturligt avslut på amningen – även om jag kanske hoppats på att hålla morgonamningen vid liv i några månader till. Likaså har det varit både praktiskt och bra att kunna ta till, och jag har resonerat att amning som "mellanmål" måste vara bättre än frukt i tid och otid. Med Stellas kosthållning med i princip uteslutande lasagne, gröt och välling så har det också känts bra att veta att hon fått i sig mer näring genom amningen. Samtidigt så ser jag fram emot att få tillbaka min kropp helt, och att vara helt 100% jämställd med H vad gäller att vara "viktig" för Stella.
När jag kom hem i söndags tog det inte lång stund innan Stella tydligt visade att hon ville amma. Det var inga konstigheter – och jag hade när jag var borta pumpat en del (fast det är svårt…) för att hålla produktionen uppe. Men… jag märkte redan morgonen efter att hon inte blev mätt, för efter att hon morgonammat var hon inte helt nöjd, och då hon fick efterföljande välling åt hon glatt 200 ml. Samma igår morse. Imorse åt hon 100 ml välling – så kanske var mjölkproduktionen på väg upp igen. Likaså har hon ammat någon gång per dag. Fast… jag har nog märkt att det inte mättat lika mycket som tidigare.
Så här står jag vid ett vägskäl. Amma på, för att få upp produktionen lite igen, eller helt enkelt bara sluta erbjuda det. Jag är hur kluven som helst. Stella efterfrågar, men inte lika mycket. Jag vill gärna amma ett tag till, fast inte lika övertygat. Min kropp verkar också direkt ha fattat vinken, att den här eran är över om inte idag så inom ganska kort. Och hon är ju hela 9 månader… Bara 9 månader!
Något hände i helgen. Jag tror att jag faktiskt klippte navelsträngen lite, där och då. En helg då jag var 100% Lisa lämnade lite avtryck hos mig mentalt, och jag kom tillbaka med den där Lisa lite mer närvarande i mammavardagen. Jag ser detta faktiskt som något positivt, för jag blir inte mindre mamma eller sämre mamma för det. Kanske snarare tvärtom.
Som sagt – kluven. Och lite sorgsen… De flesta i min omgivning har känt sig så otroligt klara när de slutar. Jag vet inte om jag känner mig helt sådär klar som alla talar om. Sen är det svårt att inte påverkas. På samma sätt som det hetsas kring måste-amma i början så hetsas det nästan åt andra hållet när dryga halvåret passerats. Amningshets i dubbel riktning. Sen har jag ju sagt att detta handlar både om vad jag och vad Stella tycker, och hon verkar ärligt talat lika kluven som jag. Vill ha i ena stunden för att tröttna kort därefter. Bli urförbannad på natten när jag kommer in för att jag inte erbjuder, och somnar om för att sova länge och sedan vara nöjd med välling i nästa stund.
Jag ger det några dagar till, som det känns nu. Men snart så. Snart är det nog över. Och det är verkligen med blandade känslor jag ser fram emot denna dagen – och fasar för den.