När blev vår bebis såhär stor? Någonstans i mitt sinne tycks hon fortfarande drunkna i spjälsängen. Ligga rakt över, från långsida till långsida, men ändå inte räcka fram till kanterna. När ändrades det? Nu fyller hon väl upp sängen och ser inte ut som en bebis utan som ett barn. Är det det hon är? Ett barn? När blir de egentligen det? Kanske när de börjar gå, som Stella börjar göra. Oavsett benämningen så slog insikten mig igår kväll när jag tittade till min sovande sessa, och det med kraft.
Min Stella. Mitt barn. Mitt älskade, älskade barn.