Innan jag väntade barn berördes jag givetvis av historier om barn som for illa på ett eller annat sätt. Fast alla – eller iallafall många – föräldrar kan säkert hålla med om att insikten, och känslan, blir än värre när man själv får barn. Först då kan man nästan sätta sig in i hur det skulle vara om något hemskt skulle hända. Fast inte helt. Såklart inte. Det vet bara de som varit med om det.
För min egen del har jag mest känt att det som känns allra "närmast", det är det som är allra närmast i tid med en själv. Alltså, vad jag menar med det är att när man är gravid så fokuserar man på en bra, fullgången graviditet, att föda ett barn utan komplikationer, och då ett friskt barn. Inte för att man inte skulle älska ett handikappat barn lika mycket – men man vill, och hoppas. Glöm "man" förresten. Jag. Så känner jag, så kände jag. När jag var gravid handlade mycket om just graviditeten, och jag mådde som sämst av att läsa om personer som var ungefär lika långt gångna som oss och stötte på problem.
När jag blev gravid och berättade det för en av mina kollegor så sa han "vad kul att ni ska ha barn, det ska vi också". Vi var heltajmade i tid. Han och hans tjej (M&A) skulle ha veckan efter oss. Så jag och kollegan pratade ultraljud och barnvagnar. Fast för dem blev det inte riktigt som för oss.
Vi var i New York. Jag var i vecka 25, och livet lekte. Med ett härligt bröllop bakom oss upplevde vi världens bästa stad, och min mage växte och jag mådde hur bra som helst. Och så plötsligt en dag så fick jag veta att min kollega och hans tjej fått en liten dotter. På tok för tidigt.
Jag minns denna dag som det var igår. Samma dag skulle jag på kontroll hos min barnmorska. Följt av veckans gravidyogapass. Jag kom till min barnmorska, som som vanligt sa att allt såg bra ut. Att vår dotter mådde finfint, och att hon växte som hon skulle osv osv. Jag grät. Jag för M&A’s lilla dotter. För hennes hälsa. Jag grät för min egen dotter, för lättnaden att allt såg bra ut även idag. Jag gick till yogan. Jag grät mig igenom passet. Ledaren kom förbi mig många gånger under passet, lade handen på mig. Frågade inget. Jag grät. Fast ingenstans, ingenstans kunde jag såklart känna det M&A kände, även om det på samma gång kändes så otroligt nära.
M&A skrev en blogg om sin dotter. Flera gånger om dagen uppdaterade jag sidan och följde deras kamp. Jag grät för varje inlägg. Varje gång en strimma av hopp tändes. Varje gång de hade det tufft. Varje gång deras oro lyste igenom. Varje gång deras kärlek var så påtaglig. Varje gång deras smärta kändes så tydlig så att man nästan kunde ta på den. Varje gång en sköterska uträttade underverk. Varje gång de skrev om något barn i deras omgivning på Neo som inte hade samma styrka som deras dotter, utan slets ifrån sina föräldrar alldeles för tidigt. Jag grät för deras dotter, för dem, för min ofödda dotter, och för den förbannade orättvisa som finns gällande barn. Att överhuvudtaget få dem. För alla svårigheter, för allt och all förbannade barnorättvisa i hela världen.
Och sen klappade jag min mage. Där min dotter fortfarande växte, och hade det som hon skulle – på insidan – i vecka 25.
I Sverige är insatserna för för tidigt födda barn olika i olika landsting. Med andra ord kan utgången av en för tidig förlossning få helt olika konsekvenser beroende på vart man bor. Det är helt sjukt.
M&A svävade länge i ovisshet. I fredags skulle deras dotter fyllt ett år om hon kommit på utsatt datum.
Istället var hon i fredags dryga 15 månader. Ett mirakel, inte sant? Och denna dag medverkade hennes mamma i TV4’s morgonprogram apropå för tidigt födda barn och pratade om vården av dessa. Se klippet nedan.