Visst ligger någon Jesper Juul-bok hemma och har väntat på att bli läst i ett par år… Men det har bara inte känts nödvändigt på nåt vis. För oss har magkänslan räckt så långt, och vi känner oss överrens ändå, och tack och lov känns Stella harmonisk och rätt så lätt att ha att göra med. Givetvis blir saker lite beroende på hur barnet är, man behöver ta olika fighter och anpassa beroende på barnet. Men vi upplever sällan något problem. Notera såklart ordet ”sällan”, inte ”aldrig”.
Vi pratade lite om det häromdagen.
Vår inställning är nog snarare åt det slappare hållet än det stränga. Säkert kan vissa i vår omgivning tycka att vi är lite dåliga att sätta gränser. Men grejen som vi är överrens om är att vi verkligen har gränser. Vi har bara begränsat det som verkligen är NEJ eller måsten. Det som är det är det inget snack om. Men i övrigt så medlar vi mycket, försöker enas om saker ihop med Stella trots att hon är liten. Vi försöker förmedla vad som är rätt och fel, men sånt som inte är så himla viktigt – det kan vi resonera oss fram till. Hennes åsikt räknas också.
Till exempel.
Varje morgon och kväll borstar vi tänderna. Punkt. Oftast gör Stella det glatt, men ibland protesterar hon, och då blir det mindre roligt. Men borstar gör vi likväl. Sen kan hon få välja färg på tandborsten om hon har en sån dag, eller få borsta själv först om hon har en sån dag. Det är inte hela världen. Det känns inte som att vi tar en fight, utan vi medlar – men det är givet att tandborstningen SKA göras, utan genvägar. Hon vet sedan länge att det blir bäst om hon går med på det utan protester.
Ska man gå över vägen så SKA man hålla någon vuxen i handen eller sitta i vagnen. Det finns inga alternativ. Annars bär jag en skrikande unge under armen. Där får hon inte välja. Och hon vet det, resonerar hur klokt som helst om att det kommer bilar och vad man då ska göra osv. När vi sen är på en bred trottoar eller någon annanstans, då kan hon få gå själv och dra benen efter sig, utforska saker, byta riktning – sådär som en nyfiken tvååring gör. Då är hon noll intresserad av att hålla i vagnen, och varför skulle hon?
Eller om vi är i en klädbutik och handlar. Det tycker hon är tråkigt. Jag förstår henne – åter igen, hon är bara drygt 2. Och vi är knappast där för hennes skull. Att hon då röjer och går och kikar lite på det som hon tycker att är intressant, det respekterar jag. Men börjar hon leva ordentligt rövare och kanske rycker ner kläder osv så säger vi till. Men hoppar hon lite, tittar ”lagom” på några armband, eller lägger sig på golvet eller gömmer sig bakom några tröjor, så vad är grejen? Det får hon göra. Tydliga gränser. Men inte förrän det verkligen finns en poäng med gränsen. Ett viktigt rätt eller fel – och inte bara dämpad äventyrslust för vår bekvämlighets skull.
Visst kan man ofta säga Nej, för att i sekunden efter undra varför man sa det egentligen. Många i vår omgivning är duktiga och slutför alla fighter (har man sagt nej så är det nej). Men vi får erkänna att vi är lite ”slappa” på den fronten. Eller helt enkelt har en lite annan inställning. ”Nej men inte ta vindruvor, du ska snart äta mat”. Alltså… vad som skulle hända för oss är att Stella skulle vägra mat några minuter senare då också. Så även om vi kanske först sagt nej så kan vi om hon är ihärdig säga ”Okej, då får du 5 stycken i din skål men sen är det bra, för sen ska vi äta mat”. Det brukar gå – vi undviker ett ”bråk”, men får ändå rätt i slutändan. Däremot skulle vi i samma situation sagt ”Nej, man äter inte glass nu, det vet du.” Punkt. Vissa saker är vi mer bestämda på.
Hon kan få välja vilken tröja hon vill ha om hon råkar haka upp sig på en sån grej, eller vilka skor, men är det mössväder så är det. Och faktiskt tror jag hon fattat att vi vet ”bäst”, säger vi att det är mössa på som gäller för att det är kallt så köper hon det – för vi bestämmer ju inte om det inte verkligen finns en poäng. Tar inte fight utan anledning. Det KAN ha gått fram. Oftast verkar det så.
Och blir vi rejält arga så går det oftast fram det med. Stella kan börja gråta när jag blir ordentligt arg… Inte för att hon verkar bli rädd, utan för att hon skäms. Det är ju på sitt sätt bra… Fast jag försöker ändå visa snart efteråt att jag inte är långsint och att jag älskar henne massor ändå. Inte bara när hon är ”duktig”. Liksaå försöker jag uppmärksamma om hon tycker att saker är roliga också, inte bara att hon är duktig när hon gör något.
Jag har ingen aning om vi gör ”rätt” eller inte. Och utmaningarna kommer att vara olika med tiden, beroende på ålder, förståelse och trotsnivå. Men vi lär anpassa oss – och det förmodligen på magkänsla och utan böcker. Sen får vi bara hoppas att det räcker… Och ja, på vägen tar vi hjälp av mycket medlande och resonemang, och såklart lite hot, lurande, mutor och belöningar också. 😉 Och en hel massa kärlek.
Hittills har det funkat, och jag tror att vi orkar mer som föräldrar och ser mer gläjde i det tack vare att vi inte fightas så mycket. Åter igen – vi upplever inte livet med barn som särskilt jobbigt… Och för oss är det mycket värt. Så länge det funkar, vill säga.
Stella är jätteduktig på Pyttedansen. Och framför allt har hon väldigt roligt, det uppmärksammar vi!