Ja, bloggen går på sparlåga och är förmodligen tråkigare än någonsin. Det kommer, jag måste bara komma in i rutinerna lite.
På jobbet har det däremot dragit igång med raketfart. Myset på kontoret, att komma in i jobblivet igen i lite lagom tempo, är bara att glömma. Först och främst så har jag haft två galet bra dagar på slottet i Västerort. Grymt bra utbildning kopplat till en ny roll, som väckte många tankar och funderingar men som också – viktigt i sådana här sammanhang – direkt gav en massa punkter på en handlingsplan. Punkter jag är hur ivrig som helst att sätta igång med!
Men, helt på en gång kan jag inte göra det, för ikväll blev jag också blixtinkallad till ett kort uppdrag. En grej jag kan gå in och hjälpa till med under bara en vecka – men som innebär uppstartsmöte hos kunden i tre timmar med start imorgon bitti klockan 8.
Ingen rast, ingen ro, med andra ord. Men alltså, jag gillar ju det, och fastna på en stol på kontoret har jag ingen lust med längre än nödvändigt. Så givetvis är jag både nöjd och taggad – fast ikväll ska jag ta några djupa andetag och jobba med helt andra saker, sådant som jag inte gillar. Mitt jobb är ju liksom kul , men nu ska jag baka och städa och det är definitionen av inte kul om ni frågar mig.
För tyvärr ska jag ju inte umgås med mina barn, jag får koppla bort tankarna på dem lite.
Usch, en snabb påminnelse om omställningen jag är i nu. Där jag går från 100 till om inte 0 så inte långt därifrån. Efter drygt 3 månader med dem dygnet runt så ska jag nu börja det där pusslet igen.
Men, det är livet. Jag klagar inte.
Så många gånger på resan jag påmindes om hur bra vi har det här i Sverige. Fatta att vi har så otroligt bra barnomsorg så att vi för inga pengar alls kan ha våra barn i en bra och pedagogisk verksamhet, och själva jobba. Även kvinnorna. I många länder är det inte så. Har man turen att få in sitt barn i verksamhet så kostar det så mycket så det knappt är värt den lön man själv drar in. Och då är kanske ändå inte valet hur man gör så himla svårt… Då förstår jag att man hellre är hemma med sitt barn.
Men att sitta i Sverige och klaga över att man måste lämna sitt barn ”så tidigt”, det är ju helt absurt. Direkt illa tycker jag också om orden ”man har ju inte skaffat barn för att lämna bort dem”. Nej, det har man inte, men hur skulle samhällsekonomin se ut om alla skulle vara hemma i all oändlighet? Jobba ytterst lite bara för att man fått barn? Sorry Einstein, men det funkar liksom inte.
Jag är visserligen tacksam över att ha ett jobb jag trivs med, men jag skulle givetvis också gärna vara mer med mina barn. Men nu jobbar jag, tjänar pengar till mig och bidrar till ett hälsosamt samhälle, och det kan jag göra just för att vi har bra barnomsorg.
Allt handlar om prioriteringar. Och att skapa sitt eget liv, få ihop det som passar för en själv. För mig, för oss, funkar det att jobba och ändå ha mycket kvalitet med våra barn. Fast ibland måste vi bara gilla läget med att vara ifrån dem. Som nu. Så nu väljer jag att inte slösa dålig energi, utan göra det bästa – och uppskatta – tiden utan dem.
