Jag vet. Många tycker att positiva bloggar är provocerande. Att de ger en osann bild av något, att tillvaron framhävs bättre än den är. För det är ju klart att människor inte kan ha det riktigt bra och vara riktigt riktigt lyckliga och nöjda på riktigt? Eller?
Eller så har dessa personer också trotsande barn, tillfällen då livet är logistik, uppförsbackarna känns tunga. Men de har vett att uppskatta de där tillfällena som är fantastiska. Älskar livet. Tycker att det ändå är galet jäkla bra 95% av tiden.
Och så kommer något sånt där tillfälle med grymt flow….
Igår kom jag hem precis innan två glada barn skulle lägga sig. Bakgrundsmusik. Hann mysa, läsa lite böcker, gosa. H fixade käk. Plockmat och ett glas rött i väntan på sovdags. Glada barn la sig, somnade.
H serverade ugnsbakad oxfilé, rostade grönsaker med fetaost och pinjenötter, bea och Nebbiolo. Galet gott. Mysig kväll, somna 23.
Imorse vaknade vi av att Max ropade. Kvart i 8. !!! Han som aldrig sover längre än 06.30. Ljuvligt! Och nog är vi nu på andra sidan, barnen går upp och leker glatt själva, vi kunde dra oss i sängen till 9. De skrattade som aldrig förr, hoppade från soffbordet ner i fatboyen under höga skratt, byggde duplo, lajjade omkring. Dansade lite – Pippi Pippi! beställde Max från Stellas Spotify-lista som kördes i bakgrunden.
God helgfrukost, och ja.
Det är också bilder från en småbarnsfamiljs verklighet. Och jag, jag bara älskar jag.