Igår delades en debattartikel på flera håll i mitt Facebookflöde. Duktiga och insiktsfulla Mia Skäringer skrev om hur ”lyckofasaden tar död på oss”. På ett sätt har hon så rätt. Låt oss vara äkta, låt oss fokusera på att vara oss själva och inte förblindas av omgivningen och krav på vad som ska vara Det Perfekta Livet.
Självklart är det så.
Men jag vill också värna lite om det andra hållet. För något som pågår samtidigt är en rörelse som uppmanar till att se det bra i ditt liv, fokusera på det bra och hitta lyckan, skapa din egen lycka, ta makten över ditt liv, odla din självkänsla, sträck på dig!, unna dig, njut av livet!.
Jag tror att allt det sista är viktigt. Jag tror på att försöka ta makten över sitt liv, och att lyckan finns att finna. Givetvis enbart om man är ärlig mot sig själv – jag tror inte man hittar den om man lever en fasad, om ens beslut är direkt eller indirekt påverkade av andra. Av måsten och av bilder av hur saker ”borde” vara. Men att i sin egen Facebook eller Instagram fokusera på livets bästa, det är inte konstigt. Det är bra. (Även om jag gillar blandningen med suckar över barn och bilder på när saker inte riktigt gått som det ska – variationen, balansen…)
Så vad blir då det stora problemet? Jo, det blir om man blir provocerad av andras lycka. Går man omkring och bara stör sig på glada människor runt omkring, då har man en del att jobba med. Det är inte de som fokuserar på det glada och som faktiskt är lyckliga som ska ändra sig – det är de som mår dåligt av det som bör fundera på varför de gör det och hur de bör agera utifrån det. Vad de bör jobba med, hur de bör försöka förändra. Sig själv eller något i sitt liv?
Så tänker jag. Det innebär inte att jag menar att alla ska vara glada och lyckliga hela tiden – det finns såklart inte. Livet suger ibland. Hemska saker händer, det finns riktiga problem som överskrider allt – ekonomi, hälsa, relationer, …
Det sista som jag tycker att är viktigt i det här är att inte avfärda all ”gladhet” och bilder av ”lycka” som fasad. Då tror jag vi hamnar riktigt illa ute. Varför ska vi förutsätta det? Om man går omkring och faktiskt är väldigt nöjd med tillvaron och förmodligen förmedlar det genom bilder och text – för de som inte träffar en regelbundet och kan se det äkta även i ögonen – så måste man tillåtas visa det och utstråla det. Det kan ju vara ett sätt att fokusera på det viktiga och fina – helt fantastiska – i livet. Kanske har man till och med nått dit genom jobb själv kring hur man vill se livet? Genom en stark strävan kring att leva i nuet och njuta när saker är bra?
Fast det såklart, det hela kommer ju ner till en sak ändå. En där Mia Skäringer hade rätt. Vi kan väl se till att vara ärliga och oss själva, det blir så mycket lättare då.
Jag har gjort förändringar och val och i mitt liv som gjort mig lyckligare. Och gör hela tiden. Så länge saker jag inte kan påverka inte finns som störningsmoment kommer jag fortsätta fokusera på det goda. Inte upprätthålla en fasad utan gå omkring och känna mig riktigt lycklig inifrån och ut. Min fantastiska familj som jag älskar mer än allt annat, min fina släkt och härliga vänner. Det inramning av livet vi lyckats få, och som vi skaffat oss utifrån våra val och vår syn på vad som är viktigt och hur vi vill leva. Den njuter jag av, vi av, i nuet. Så lycklig.