Jomen jag har ju känt det hela veckan. Känslan av att inte må helt hundra. Och alltså, jag skulle inte gå till mitt jobb om jag var sjuk och riskerade att smitta andra men jag har inte heller ett jobb där man är hemma för att man känner sig lite småhängig. Man är hemma om man är Sjuk. Det skiljer ett kontorsjobb mot ett där man t.ex vårdar människor. I min värld iallafall, fast det finns såklart de som har åsikter om det. Där är vi olika i sånt fall och jag skulle hävda att 90% av mina kollegor är som jag. Vi kör på.
I onsdags kväll var jag övertygad om att det inte skulle bli något jobb på torsdagen, men när jag vaknade mådde jag nu nästan bra faktiskt. Okej.
Imorse snäppet segare men sen… var jag på benen och morgonen gick som vanligt på autopilot. Kläder och ansikte på, fixa kids osv. Men… kanske lite hängigare ändå? Tog feber det sista jag gjorde innan jag gick – 37,6. Hm. Och var det inte lite prickar på bröstkorgen och magen..?
Sedan stod jag helt plötsligt på jobbet (autopiloten…) och rev av de där morgonens viktiga ToDos och diskussioner och ungefär samtidigt som jag konstaterade att jag faktiskt kommit till jobbet för att vända och gå hem frågade min kollega om jag inte till och med hade prickar på armarna..? Eh. Jo, och på bröstkorgen och… överallt.
Sorry och ursäkta ursäkta ursäkta att jag är här och… vi ses en annan dag!
Lite dum i huvudet (eller mycket). Och prickig/flammig (syns lite nere till höger). Men med en väldigt fin ny tröja tycker jag själv! Guldig och härlig.
Så med det är jag hemma i soffan och inloggad och utloggad på samma gång. Prickig och småfebrig och med ledvärk. Hm?
Det blir hemmajobb och vila resten av dagen med andra ord. Men fredag ändå – jag tänker vara glad för det! Det här lär väl gå över lika fort som det (inte) kom?