Idag blev hon en månad, vår Meja. Så kort tid och så liten hon är, men en självklar plats i vår familj har hon. Det är så självklart att det var just hon vi väntade på. Såklart det var hon.
Meja äter mycket. Såklart, för förutom att mätta så ger det ju så mycket att ligga vid bröstet. Närhet, värme, trygghet. Hon ligger helst där, eller rent allmänt nära. Hon gillar närhet och får det i mängder. Napp vägrar hon, till vårt stora förtret, men vi fortsätter försöka. Jag har inte tänkt vara en mänsklig napp mer än i max en månad till…
Hon är enormt nöjd. Skriker inte, smackar lugnt efter mat och äter på händerna och har hon nyss ätit är jag helt lugn med att lämna hemmet i minst dryga timmen. Egentligen mer, för hon äter med 2-3 timmars intervall förutom vissa kvällar då det är snutt-race. Än så länge misstycker jag sällan.
Vagn går bra, bil likaså, blöjbyte och påklädning är skönt och bad är mysigt. Det mesta i livet är liksom… bra. Vi har haft en lugn och ljuvlig första månad allra mest med sömn. Under de vakna perioderna har hon börjat le nöjt och med blicken tydligare upptäcka världen.
Sömn ja. Korta slattar ibland och många timmar ibland. Man vet aldrig riktigt. På nätterna sovs det dock bra. Det finns förstås inga rutiner, men helt klart mönster.
Natten börjas i sängen, liten Meja i stor säng. Sedan fortsätter den nära mig. Ett än så länge lagom upplägg, hur mycket förespråkare av ”sova själv” jag än är. Vi sover oftast så skönt nära varandra, jag och Meja.
Favoriten är på täcke i babynestet.
En månad med Meja. En månad av kärlek. En livstid.