Jaja, ni kanske är trötta på Åre-rapporteringen nu. Men ni får härda ut så kanske detta blir sista inlägget på ett tag – men det är bara så att jag 1) älskar Åre (och fjäll) och 2) älskar älskar älskar hösten. Den kombinationen gör ju att jag inte får nog. Och, då fotar jag och så sitter jag här vid datorn när stunderna i just den där höstiga fjällmiljön hamnat bakom mig, och återupplever. Tänker på det jag såg och försökte andas in, mitt bland fokus på att sätta ett steg framför det andra, i denna gång djupt vatten och lera. Sånt man får ta för att få miljön. Och, som någonstans bara är ett par blöta fötter och det kunde ju vara betydligt värre än så. Blöta fötter, rätt härligt egentligen? Den är en känsla av lättja och här och nu över det, på något sätt.
Ingen överdrift. Det såg ut såhär ungefär hela tiden.Jag har varit här och nu i flera dagar. Så jäkla skönt.
Så, Ullådalen var det. Där är man en bit upp på fjället redan där man startar, så man kan säga att man parkerar bilen och sedan stiger man ut på nästan-kalfjäll. Fint så. I somras badade vi i Ullåns flödande vatten, ofta åker vi skidor där för att lutningen är snäll och snön bland träden orört offpistigt rolig, och i vintras åkte jag längdskidor i Ullådalen med Meja bakom mig i pulka (och åkte till Lillåstugan och åt våfflor, den är till salu nu såg jag – sadla om någon?).
Ah, charmen! Min sista Åre-dag var det jag och Sofia som åkte till Ullådalen för att få några sköna kilometer i benen innan lång tågresa för mig och bilresa för henne.
Det såg ut ungefär såhär. Och kändes ännu bättre.
