Ikväll gjorde jag en efterlängtad comeback. Ja efterlängtad av mig själv alltså. Innebandy! Världens roligaste sport.
Förra året hann jag göra några få träningar innan jag bestämde mig för att inte köra – det var inte värt med rätt mycket pengar för de få träningar jag skulle hinna med innan jag skulle lämna landet i tre hela månader mitt i vintern. Säsongen innan det kom en liten Max mitt i vintern, så det var inte direkt spelläge då (då var jag inte riktigt redo för comeback lika snart som efter Stella, då det dröjde endast 3½ månad – hur stark/desperat var jag?!).
Så nu, i år blir det på riktigt! Träning en gång i veckan och matcher. Tjohoooo! Helt lagom.
Laget består av en härlig mix tjejer, som alla spelat på rätt hög nivå när de var yngre och spelade mer ”på riktigt”. SÅ nivån på spelet är bra, och tempot högt! Genomsnittsåldern hög. 😉
I år var vi inte lika många på debutträningen som förra året då vi var 21 pers så vi spelade småmål. 3 lag ´a 3 personer gav 3 minuters spel i följd, och därefter 1½ minut vila. Känns tiden igen, lite intervaller sådär? Låt mig berätta skillnaden mot löp-intervaller. Jobbigare! Högre flås, högre tempo. Mer tempoväxlingar. Och en känsla varje gång det blåstes av, av ”åh nej inte redan!!”. För att vila välbehövligt och sedan vara sjukt taggad igen.
Ja, jag har ju kört mycket annan träning inte minst det senaste året, men jag känner lite nu hur fel det är att använda orden ”roligt” och ”intervaller”, ”löpning” eller ”styrkepass” i samma mening. Visst, liiiite kul kan det kanske vara, eller framför allt kännas bra. Men innebandy, det är roligt. Så satans helt sjukt roligt. Lyllos mig som fortfarande kan hålla på.
Min lagkamrat kickade igång sin säsong nummer 21 igår, och jag tror inte hon är ”värst” med det. Jag är nog inte riktigt där… men många säsonger blir det. Lovely.
Ovan träningsoutfit, ovan utrustning. Men ojojoj så kuuuul!