Två jämställdhetsreflektioner efter en helg som denna.
I fredags tyckte många att jag allt hade bra pli på min man, att jag var duktig att vara rak mot honom (läs. ryta i så han gör saker). Det var nämligen – tydligen – rätt konstigt att han skulle köra till bröllopet på lördagen, och därför tog det lugnt, medans jag fick festa. Mina (nej, jag menar VÅRA) funderingar att "vi lämnar festivalen för bröllop för en av H’s vänner så därför är det ju en bra grej om H kör dit och tar det lugnare på festivalen", och att det därmed också rimmade fint att jag tog det lugnare på bröllopet och körde tillbaks på söndagen, samt att jag var gravid förra årets festival och inte festade alls då var inte alls övertygande. Utan det var jag som var duktig att bita ifrån och säga åt honom. Hm, jomen eller hur… Jag vet inte hur de tror att det låter hos oss, men jag har förstått att eftersom jag vanligtvis tar ganska mycket plats typ, så tror man att det ibland är envägskommunikation istället för dialog som gäller. Oh well. Då har man inte varit hos oss (med öppna ögon och öron), där jämställdhet inte handlar om millimeterrättvisa utan givande och tagande, respekt och förståelse, och i allra flesta fall blir allt väldigt, väldigt bra och "rättvist". Raka rör, javisst, men på bådas villkor.
En annan grej som dök upp var att med H’s pappaledighet i analkande, så frågar många vad han har för projekt på g då. Inte om – utan vad. Samma sak sa en annan vän och nybliven pappa vi träffade i helgen, som också tar över föräldraledigheten efter sommaren. Hm. Projektet Umgås med sitt barn, kanske? Eller är det ett måste för en kille att bygga om något eller så när de är pappalediga? Det verkar iallafall vara en vanlig föreställning. Visst kan man ha något att pyssla med, men själv tycker jag att de där 1½-2 timmarna per dag då Stella sover och jag kan slappna av är guld värda. Jag skulle inte vilja ha något större projekt hängandes över mig.
Några reflektioner… Känner ni igen er?