Nu har poletten verkligen trillat ner. Från att ha tagit sina första steg mellan oss en dryg vecka före sin ettårsdag, till att gå längre och längre sträckor – dock oftast på "vårt" initiativ – så har det nu släppt och Stella går fram och tillbaka här hemma. Helt på eget initiativ. Släpper och går en bit, svänger, stannar, fortsätter igen. Sätter sig ned, eller går ned till krypställning. Tar sig upp från golvet till stående själv – utan att ens ta hjälp utan möbler. Sen går hon. Går, skrattar och ler. Och vi stämmer in i hennes skratt och leenden.
Hon är så stolt över att kunna gå. Och vi är så stolta över hennes framsteg, över hennes steg. 1 år och två veckor – nu går hon. På riktigt! Heja!