Jag tänkte inte springa Tjejmilen i år. Ibland ligger nämligen mitt tävlingssinne mig i fatet, och det ordentligt. Jag var missnöjd med sommarens träning, och när jag de sista dryga 2 veckorna före årets lopp blev förkyld – och det ordentligt med bihåle-kör på köpet – så kändes det inte kul. Jag är inte mycket för ”delta”, jag är mer för ”resultat”. Tanken på att göra betydligt sämre resultat än tidigre år kändes inte kul. Inte alls. Tillärckligt tråkigt för att inte ställa upp överhuvudtaget.
Men sen tänkte jag en sista gång (igår) och tänkte att ett sånt tankesätt kring något så trivialt som ett tjejlopp man kör för skojs skull, det är både löjligt och omoget. Så med det i åtanke bestämde jag mig för att springa som ett träningslopp. Och snacka om att det ändå är kul, trots att man är så trött så det är helt sjukt. Härlig stämning och vet ni!? Jag gjorde ett dåligt resultat. Men, jag pressade mig till max. Tog ut mig så mycket jag bara kunde, enligt årets förutsättningar. Och runt om mig sprang 26000 andra tjejer, som också gjorde sitt bästa utifrån just sina förutsättningar.
Och det är fantastiskt! Oavsett resultat, och oavsett om man tävlar mot sig själv eller andra, så var det 26000 hjältinnor på Djurgården idag.
Är ni med oss nästa år?!
Jag kör, utan tvekan! Oavsett form… Fast… nästa år lovar jag ändå att jag ska träna ordentligt och sikta mot pers. Sikta under 50. Någon tävling ska det väl ändå vara 😉
Där H stod efter 9½ km var jag inte alls så pigg så att jag orkade vinka, egentligen. Men vad gör man inte för fotografen?
Vårt lag – kvartetten – var bara halvt fulltaliga i år pga sjukdomar och bröllopsresepresenter. Men vi var iallafall jätteduktiga, såklart!