Igår hade jag och H en helt underbar kväll på stan. Stellas farmor och farfar var hemma med Stella. Det innebär även sovmorgon, då de sover hos oss.
Så imorse när Stella vaknade ovanligt tidigt – vid 6.30 – så borde man ju proppat i öronpropparna och vänt sig om och sovit vidare. Men en kväll (och dag) borta ifrån Stella ger ju abstinens bara det.
Så istället bar jag över henne till oss, för att hon skulle kunna sova vidare, och för att jag skulle få gosa lite. Knarka Stella. Och det var inte bara jag som hade en helt gosdos att ta igen och en översvämmande kärlekspott att ösa ur. Det var ömsesidigt. ”Mamma, mamma”, sa Stella och låg och klappade mig på kinden. Snurrade med mitt hår. Kröp så nära mig det bara gick och gosade in sig. Hon somnade inte, och inte jag heller. Men jag njöt. Trots fem timmars sömn ville jag inte somna, kände inget behov, för energin kom från Stella. Från kärleksförklaringar och känslor. Så kärleksfull hon är, så trygg. Finaste, fina lilla Stella.
Jag tror att det är nyckeln till att man klarar så lite sömn när man är förälder. Barnen själva ger tusenfalt mer än sömnminuter. Känslan av att älska helt fullkomligt och villkorslös, och att få det tillbaka. Det är svaret på mysteriet kring hur man klarar så mycket mindre sömn när man fått barn. Så måste det vara.