För det andra barnet var det dock en fantastisk morgon, då denne idag fick visa upp sig ordentligt för sina föräldrar. Och det med den äran – en riktig showbebis var det. Vi fick se gäspningar och sväljningar, vinkningar och tumsugning, eller allra sötast – när den med båda händerna tog spjärn mot ”väggen” ovanför då den blev puttad på, som för att säga ”lägg av, nu räcker det, hit men inte längre!”.
Jag förstår inte riktigt, ultraljudsmaskinerna måste ha utvecklats med flera hundra procent sedan stora ultraljudet med Stella för dryga två år sedan. Då var det mer ”ser ni benet” varpå man funderade om de syftade på den vita skuggan i ena kanten vilket ooopsi var moderkakan. Typ. Nu var det en tydlig liten skalle-Per som låg och visade upp varenda liten kroppsdel hur tydligt som helst. Vilket mirakel det är. Det såg ju verkligen ut som en bebis. Innan har jag tyckt att folk som pratar om ultraljud, bebis och ordet ”söt” på samma gång är hyfsat färgade – men nu är jag beredd att hålla med. Söt!
Och nej – vi frågade inte om kön och såg inget sånt heller.
Allt såg iallafall bara fint ut, och tidsbestämningen blev att den är två dagar äldre än preliminärdatum så h*n fick nu 26/12 stämplat i papperen. Eftersom Stella kom två dagar innan BF så kan vi ju alltså fortsätta prata om julafton. 😉
Mini baby vinkar till er också! 🙂