Jag har en liten ammande bebis och åker själv till New York

Redan i augusti skrev jag om motstridiga känslor kring den New York-resa som jag och 14 vänner sparat till i hela tre år. Men barn ska inte vara något hinder, och att åka med Max var det jag ställde in mig på när jag köpte biljett. Tanken var att H förhoppningsvis skulle kunna åka dit i jobb och ha honom på kvällarna. Men i januari bytte H jobb, och den möjligheten försvann.

Jag har ältat. Så mycket så jag nog varit riktigt jobbig för min omgivning. Men som jag brottats med mina känslor. Att lämna en så liten bebis som en 5-månaders är inte naturligt. Alls, för mig. Men…

För en månad sedan lyfte jag frågan på min mammagruppsträff på BVC, med sköterska där och allt. “Kan jag åka själv?”. Alltså kan kan man ju alltid. Innerst inne har jag känt att jag inte vill åka själv. Alla som sagt “oj, det skulle jag nog inte klara” har jag tacksamt ropat “eller huuuur!!!” till. För det är så jag känt också, och velat ha bekräftat. Men de flesta har sagt att de skulle åka själva. Ja, personer med små barn, som vet hur känslorna är. Det är ändå så få dagar. Bebisen har en pappa. Det kommer vara roligare själv. Osv osv osv. Så inte bara hade jag ångest över hur jag skulle göra, utan jag kunde inte heller längta just för att det var så mycket ångest inblandat, så mycket osäkerhet.

Allra klokast var en tjej i mammagruppen. Hon sa att jag borde bestämma mig för en sak på en gång, men ta det slutgiltiga beslutet en månad innan eller så. För en tvåmånadersbebis är inte samma sak som en fyramånaders. Men på det sättet skulle jag också kunna tillåta mig att längta.
Diskussionen blev jättebra, och även min BVC-sköterska var rätt “cool”. Det är inte för alltid, jag kommer hem igen, han klarar sig ju bra med sin pappa. Och faktum är att jag varit mamma i tre år nu. Kanske dags då att tillåta sig några dagar på egen hand – även om jag egentligen helst låtit dem komma ett halvår senare.

På hemmaplan är världens bästa man och pappa enormt stöttande. Poängterar gång på gång att jag borde åka själv.

För drygt en månad sedan köpte jag således en elektrisk pump, och har pumpat mjölk varje dag sedan dess. Max tar inte ersättning (fast han skulle väl göra det om han verkligen verkligen måste), men mest handlar det om min inställning till amning. Jag vill så oerhört gärna att det ska funka när jag kommer hem igen. Att han endast äter bröstmjölk känns därför som ett sätt – det enda – jag kan påverka detta på. Kanske ger det inget, men det är värt att kämpa för. Det är slit, men funkar det så är det värt det.

När jag för några helger sedan hade Max med mig på möhippan, så kände jag också att det verkligen påverkar en att ha ansvar för ett barn hela tiden – när de andra inte har det. Det var då jag helt bestämde mig.

Jag åker till New York. Jag. Och 14 vänner. Men bara jag. Inte Max.

Det svider i hjärtat, men det kommer gå bra. Och jag ska njuta av min egentid där. Nu längtar jag verkligen. Det kommer vara galet jobbigt att lämna honom, men han har en pappa. En väldigt närvarande sådan. Och farföräldrar som sluter upp för att bistå främst med Stella så det blir lite enklare för H. Jag hade inte heller velat vara själv med två små barn i fem dygn…

Så om 6 veckor är det dags, då lämnar jag min familj hemma och åker med mina vänner. Jag längtar vrålmycket, men med skräckblandad förtjusning. Det blir bra. Och när jag väl är borta så är det dåligt investerad energi att längta för mycket. När jag sedan kommer hem igen ska jag vara med honom (och Stella) varenda dag (nästan) resten av året. Jag ska inte säga som en bättre mamma för det är allt för klyschigt. Men iallafall som en som verkligen uppskattar mina barns sällskap. Som nu… men ännu mer. Om det går.

  1. Underbart att du har bestämt dig! H är helt klart kapabel till att ta hand om Max och Stella på egen hand.
    Dåligt samvete bär vi med oss för allt annat av olika rang som föräldrar, så låt bli att klandra dig själv för att du vill ha lite tid för dig själv! Och trots att jag inte ens kommit hem från semestern än är jag redan avundsjuk på din resa. Låter som ett härligt gäng!

  2. Heja dig! Det låter som ett väl avvägt och klokt beslut och livet är för kort för att inte göra det man i hjärtat vill. Max klarar sig med H och det är ju perfekt tid i hans liv, mellan 8-12 månader när separationsfasen sätter in, då är det ju tuffare. Nej vi lämnar våra små inom kort och NJUTER i NY!!! Det är vi skyldiga till tycker jag. Stooor kram

    1. Sant, säkert lättare för oss båda såhär tidigt ändå.
      Hjärtat är ju dock iofs problemet, förnuft och känsla lirar inte riktigt men den här gången får förnuftet vinna.

      Och ÅH ni åker ju dit jättejättesnart, kommer bli så gryyyymt!!! Det tuffa med A är ju inte åldern dock, han klarar sig HUR bra somhelst, men han kan ju sätta ord på känslorna (för det är klart han hellre skulle ha er hemma) och det gör ju lite ont i mammahjärtat. Men sen kommer ni hem och då är det inga problem! Och titta bara på Stella som hade 4,5 dygn själv nyss – självvalt!!! – utan något snack. Bara bättre efteråt faktiskt.
      Kram

    1. Yepp! Så den här gången hoppas jag att vi kan ta den där coors light-en ihop 😉 Det är vad jag längtar mest efter sa jag till Anna – få ta en efter-shopping-drink med trötta ben… och alltså FÅ göra det på riktigt! haha.

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Följ mig!

Mer läsning...
Jag längtar dit där själen skrattar