Strax före 5 idag kom äntligen en efterlängtad familj hem. Förutom att jag längtat efter dem så är det alltid lika olustigt när de är ute på vägarna utan mig. Jag känner mig väldigt sårbar då, orolig.
H drog snabbt iväg för lite egentid i form av en lång löprunda. Jag och barnen gick ut till några parker och lite så, för att Stella skulle få springa av sig lite sitta-i-bilen-energi.
Tänk vad häftigt det är ändå att få vara med lite i hur världen ser ut ur en treårings perspektiv. Bara att gå hundra meter är liksom en hel upplevelse.
Titta mamma, där är en lyftkran! Jag ser raaaakt på lyftkranen.
Den är sååååå vacker.
Mamma, jag önskar jag kunde få bo i en sån.
(Stella ser en Nalle Puh björn i ett fönster och går fram)
Hej Nalle Puh!
Hur är läget med dig och alla dina kompisar?
Jaså bra, vad bra då! Hejdå!
Mamma, jag springer! Jag är sååå snabb! Jag har så starka ben. Jättejättestarka.
Jag är så snabb, snabbare än alla! Snabbast av alla mammorna! (vad nu det kom ifrån?)
Men vet du, det finns en jättejättestor spindel, som är ännu större än aaaallla barn och aaallla vuxna. Längre än alla! Och så bor den i ett stort hål. Där i sanden, bakom dig mamma!
Härligt värre. 🙂 Jag har haft en grym tjejhelg men är så glad ändå när ordningen är återställd och barnen är där de ska vara (dvs med mig 🙂 ). Nu är klockan strax efter tio och vi gör tidig kväll, med min backlogg behövs ordentlig sömn inatt för att kunna samla lite tålamod inför en ny vecka. En med väldigt få planer, fast det lär det snart bli ändring på om jag känner mig själv (och min omgivning) rätt. En dags träningsvila till blir det nog iallafall, för i benen har jag jordens träningsvärk och foten sticker och spänner och blir snarare mer svullen än tvärtom.