Sista kvällen som gräsänka har infunnit sig, efter tre dygn. De dygnen har gått bra och faktiskt varit mest bara mysiga, men att laga mat och inte minst städa köket kände jag mig enormt färdig med. Gräsänka innebär enligt Wikipedia ”kvinna vars partner är frånvarande eller bortrest, vilket ger gräsänkan vissa nyvunna friheter” och ingen benämning kan ju egentligen vara mer missvisande. Snarare innebär det ju att temporärt vara ensamstående. Alltså, respekt till alla dem!
Men jo. Tacksamhet är vad jag känner för möjligheten att låta andra fixa maten åt en. Barnen brukar inte vara så förtjusta i McDonalds men idag var det tydligen så länge sedan senast så de åt ytterst nöjda.
Bra tajming att det är bok-veckor förresten – två fina böcker med hem och framför allt gillade jag ”Jason flyttar”.
För egen del tackar jag Kelda för deras färdiga soppor. Och finncrisp, alltid goda finncrips! Parmaskinkan är ju förstås inte fel den heller.
Nej, ibland får man göra det lättare för sig helt enkelt! Men nu är jag glad att Henke snart är hemma. Av alla anledningar, inte bara för det där med köksstädningen.