Räddaren iExplorer och mot efterlängtat heltidsarbete

Jag kan inte ens börja berätta hur mycket energi som gått åt till min trasiga telefon de senaste dagarna. Det är ju helt galet hur beroende man av den! För det första försvåras väldigt mycket av att inte ha en fungerande telefon – det är så mycket i ens beteende som ligger i den, och då inte minst ens sociala. Kunna svara på någon diskussion som har med dagar och datum att göra? Knepigt – och jag inser mer än någonsin hur mycket logistik vi har i livet, och hur beroende jag är av att ha koll på kalendern med både mina och Henkes punkter! Slå en signal och stämma av något? Eh, nej. Möjligen FaceTime, på givna tider. Kolla upp vad som helst med kort varsel? Nope.
Ni fattar. Jag har visserligen fixat till min iPad för att kunna ta emot meddelanden och ha mailen och annat, men det är inte samma sak. En telefon är inte en telefon – den är ens lina mot folk man inte träffar just vid tillfället, hela ens planering för år framöver och svaret på allt man undrar. Ungefär.

Hur som. Det räcker inte att byta glas och skärm, utan hela enheten är fel och behöver bytas ut (tack drulleförsäkring för “hyfsad” kostnad trots allt). I samma veva har jag förstås insett att jag även om jag är duktig att använda molnet för lagring av bilder och annat inte haft mediebiblioteket i telefonen helt uppdaterat där. Det är ju mer “slit-och-släng”-bilder i mobilen som jag inte tagit lika väl hand om som mina kamerabilder, men samtidigt innebär det att det är alla härliga bilder på barnen i farten och så – och det är också enda stället jag filmar vardagssnuttar. Ovärdeligt! Kraschen innebär att datorn (och med datorn menar jag tre olika jag letat upp här hemma) inte längre hittar filerna och allt har varit kaos – men till slut hittade jag en riktig halleluja-programvara; iExplorer. Den kan komma åt allt på telefonen (eller andra i-gadgets) enkelt. Så bra! Tips för den som vill komma åt sina iPhone/iPad/etc-filer på ett väldigt enkelt sätt.
Givetvis är dock min dator för full för att jag ska kunna lägga över alla bilder direkt, och när datorn bara har en utgång för USB kan jag inte lägga direkt till externa hårddisken – och mot molnet funkar inte heller direkt (eller tar för lång tid) – så jag har lagt timmar på att ta över allt i batchar. Arbetet pågår fortfarande – men jag klagar inte, för jag är ändå så lycklig över att jag lyckas rädda allt.

Sådana här liksom. I farten hos frissan – slit och släng men värt ungefär allt.

Så ja – det har tagit upp en del av min energi, och i övrigt hänger jag mest på förskolan känns det som. Det tuffar på bra och när jag imorse lämnade en stund för första gången så vinkade hon och var helt nöjd med det – så nu hoppas jag att hennes egna timmar där går bra och kan utökas imorgon.

Jobb nästa vecka, och vet ni vad som ska bli allra bäst (förutom att återvända till ett roligt jobb)? Att inte längre vara hemmafru. Som jag älskat att vara hemma med Meja, men så förbannat trött jag är på att känna att vi lever ojämställt. Det är så otroligt mycket inte min grej, och finns så mycket i beteendet som kommer på köpet som gör mig så irriterad. Säger jag och tittar, denna internationella kvinnodagen, på Nyhetsmorgon om kvinnors pensioner och eldar upp mig ännu mer. Hej jobb och heltid, här kommer jag med glädjesprång!

Följ mig!

Mer läsning...
Vinternjutets rörelseglädje – en världsbäst Nacka-vinter