Så är det äntligen dags att resa igen – och med både familjen och originalfamiljen. Det vill säga jag, barnen, Henke och mina föräldrar. Riktigt mysigt! Destinationen den här gången är Edinburgh, en stad jag är supernyfiken på i ett land som är nytt för mig.
Det känns som att det var bra länge sedan vi reste ihop hela familjen på en resa som innebar att flyga. Barnen är dock rutinerade (och jag med) så inga problem så, men jag har nästan vant mig vid att inte ha så högt stresspåslag och så många tankar i huvudet som kommer på köpet när man reser med barn, utan att vara helt avslappnad vid resande. Det är så enormt stor skillnad att ha koll på sig själv och möjligen ett barn, mot att ha ansvar för tre. Henke åker dessutom direkt från jobb i London till Edinburgh så ansvar för packning och att ta oss hemifrån och till Edinburghs flygplats ligger helt på mig. Mina föräldrar kom dock ner redan igår, och bidrar med extra händer och barnomhändertagande. Det hjälper förstås massor, men är inte samma sak som den andra (också resvana) föräldern. Såattsäga.
När jag igår skulle checka in på vårt SAS-flyg online så gick det att checka in alla utom Meja. Märkligt värre, tänkte jag, och ville förstås inte checka in 5 av 6 på bokningen utan tänkte att det fick bli gjort på flygplatsen. Någon jättelång extratid tog vi dock inte höjd för på grund av tidig avfärd (6.40 hemifrån) men lite extra tid tillgodo när man reser med barn är ett måste. Det är kissningar som ska göras i tid och otid (och givetvis aldrig alla samtidigt), handlingar och behov som är måsten och – ja ni vet. Men, att stå i incheckningen i över en halvtimme var jag inte riktigt beredd på. Meja heter Lisa i andranamn, och på något vänster gick systemen bananas av detta och blandade ihop mitt och hennes pass fram och tillbaka så det skrevs över hos varandra, blev varningar och – you name it. Klart frustrerande, och ett tag var jag nästan orolig att de inte skulle lyckas lösa det. Tjejen i kassan var klart frustrerad och såg faktiskt orolig ut hon också, och när hon vid ett tillfälle tittade rätt surt på mig och sa ”protesterar det i min dator så kommer det att göra det i Edinburgh, och då får ni åka hem igen” så kändes det inte fantastiskt. Jag höll mig hyfsat lugn – jag hade ju bokningen i min telefon, med rätt namn angivna och så – men jag skulle överdriva om jag sa att stresspåslaget var obefintligt.
När vi väntade Stella bodde vi i New York och det var ett evigt strul med Henke vars tilltalsnamn är hans andranamn – sånt där som flygbolag etc inte gillar. Vi var less på det, och Stella heter således helt enkelt… bara Stella. Inte heller Max har något andranamn. Men så kom Meja och vi tänkte om lite, och har tänkt att komplettera även Max och Stella nu i efterhand (men så har deras egna viljor kommit för starkt och kreativiteten är för hög så det har det inte blivit något med). Alltså, om det var rätt val med andranamn för Meja? Nej, det känner jag mig just idag inte helt säker på. Pust.
Men vi kom med, men allt tog väldigt mycket längre tid än tänkt, och frukosten blev sen på gränsen till obefintlig, och stressig och kaffet i farten. Menmen. Vi är på väg, barnen är med och nu ser vi fram emot att snart landa i Edinburgh och förhoppningsvis träffa Henke redan på flygplatsen. Sedan tar vi sats för att göra stan – peppen är stor från stora och små!
Vi jobbar med endast handbagage den här gången. Jag är löjligt förtjust i den nya väska jag fick i pressutskick från Osprey för ett tag sedan. Den har handbagagestorlek och är deras klassiska och väldigt slittåliga modell Osprey Transporter som fått kaninhandtag och blivit en ”rolling transporter”. Den som har rätt storlek för att ha som handbagage är 40 l. Stella och Max har sin packning i varsin ryggsäck – de är äntligen tillräckligt stora för att faktiskt ta fullt ansvar för det, och jag och Meja huserar i min nya Osprey Rolling Transporter. Och så har hon gulligaste kånken mini som handbagage. Gulligt much!
