Äntligen har alla barn lagt sig, varav den som har en mer riktig nattning (Meja) somnade sittande i soffan framför iPaden medan jag låg i gästrumssängen och letade en paus från allt som mammaskap innebär. Kanske kände hon av mitt osug att dra igång ännu en läggning. Inte för att jag ramlat samman de här 9 dygnen jag rattat skutan (stundtals med lite hjälp), men well. Det ska bli skönt när det blir som vanligt igen. En förälder på tre barn är för lite, inte minst när en helg bjuder på dubbla handbollscuper två dagar i rad inklusive ett gäng timmars arbete på en pga hemma-arrangemang, två fotbollsmatcher och allt annat som bara pågår. Men jag har varit frisk. Denna helg vinner med hästlängder över förra helgen!
Att unna Henke sin resa är dock en självklarhet. Jag hoppas han njutit av den och inte haft dåligt samvete över mig eller oss hemma. Det är inte värt. När man väl är iväg så gör man bäst i att vara 100% där man är. Annars äts ju det där som gör det helt värt upp till viss del. Det måste finnas utrymme trots familj och åtaganden hemma, det bara måste det. Jag är säker på att allt blir bättre för alla om det finns utrymme för att förverkliga egna drömmar. Eller bara ha lite egentid. Göra sådant man själv tycker om, i smått och stort. Den här gången var det i stort. Vilken häftig resa! Jag tänkte att jag ska intervjua honom om den, ski & sail Tromsö som han alltså varit på, när han kommer hem. Något särskilt du undrar och vill läsa om?
Själv har jag googlat helikopterlyft i Riksgränsen och Kittelfjäll ikväll. Det är inte utan att bilderna över fjällvärlden i kombination med ett samtal jag råkade hamna i på handbollsläktaren i helgen, fått mig sugen. (känns dock ”aningen” för dyrt tyvärr)
När jag går in i den här veckan är det å ena sidan med stort sug att göra saker på egen hand. Få in träning, få tid med vänner, få en paus. Men samtidigt längtar jag efter tid i vardag. Med Henke, med hela familjen. I vardag och vardagar som kommer och går och som ibland kommer med en guldkantad twist. När det varit lite speciellt och hackigt ett tag så är det båda de ytterligheterna jag längtar efter. Det är väl det som gör att balansen tar lite längre tid att återställa än ”Hej, nu är det vardag och allt som vanligt igen”. Jag tycker att det är svårt att ta vid exakt där.
Det gäller barnen också, eller ja – små iallafall. Min upplevelse är att längtan efter den som varit borta sällan ger sig uttryck i att barnet vill vara med bara den sen. Snarare tvärtom. Det gäller Meja som ofta blir mer mammig när Henke varit borta, eller för den delen pappig eller mormorig om jag varit borta.
Men men.
Nu borde jag stänga ner och iallafall försöka tanka sömn så jag går in i veckan med ny ork. Vi säger så!