Förra helgen när vi var på 35-årsfest inkluderandes ett helt koppel av kids, så märktes det väl vilka Stella identifierade sig med. Inte de andra barnen runt 1 år, utan de som var i åldrarna 2-4. Kanske mest de som var 4… Hon vill gärna hänga efter de båda ”stora” (nåväl) grabbarna som var runt 3½, och var inte heller mindre tuff än att hon försökte ”låna” deras leksaker – motorsågar och grejer. Och så vrålade hon när de sa ifrån. Eh, just ja. Det är vår lilla 1½-åriga tjej det. Som även skrämde slag på 2-åringen Ludvig. Ibland är man stoltare än annars (not). 😉
När barnbordet dukades upp var det inget snack om vart Stella skulle sitta (enligt sig själv alltså), utan hon klättrade upp på en pall runt bordet och bara satt där nöjt. Hon som aldrig ens suttit på en sån pall tidigare… Värdparet fick snabbt improvisera för att göra plats åt de det var tänkt för. 🙂
Sen satt hon där och åt från de andras tallrikar. Det var ju ingen höjdare, så vi försökte flytta henne till barnstol vid vårt bord, men det var mindre populärt.
För att vi skulle slappna av lite så fick hon till slut en lite säkrare stol vid barnbordet, och en egen tallrik där. Till och med en Mer fick hon lyxa till med.
Fast när de andra barnen tittade bort var hon vid deras tallrikar och norpade igen, trots att de var fyllda av exakt samma saker som hennes egen. Och när de lämnade borden gled hon omkring och drack upp alla Mer-slattar.
För övrigt pratar man ju ofta om hur små barn lär av de äldre. Så är det ju. Både bra och dåliga saker. Hemma har vi såklart övat på att ”backa”, och Stella tar sig utan olyckor ned från soffor och soffbord av både högre och lägre variant. På kalaset såg hon dock Axel 3½ klättra upp i en fåtölj, och därifrån hoppa ned på en soffkudde han lagt på golvet.
När sedan Axel lämnade fåtöljen (och tog med sig kudden) så gick Stella dit och klättrade upp på fåtöljen. Hon ställde sig upp och sträckte ut händerna, som i en ”jag-kan-flyga-jag-är-inte-rädd”-pose, och var redo för avhopp ner på det hårda golvet.
Där ryckte vi in och försökte få henne att förstå att det inte var någon bra idé… Och sedan fick vi öva lite hemma igen för att återgå till att backa sig ned från saker. Själv tyckte hon liksom att det där Hoppa (= ”pooppaaa” säger Stella) var ett mycket fiffigare sätt. 🙂
Lilla stora tjejen. Det går fort nu.