Måste summera loppet igår lite.
Det var rekordmånga anmälda i år, fullt med dryga 30 000 löpare. Som vanligt möttes man av ett hav av tjejer när man kom upp mot Gärdet. En vacker dag hade vi i år, som vanligt – det är ofta både sol och varmt på Tjejmilen. Härligt!
Nytt sedan jag sprang sist (för två år sedan, förra året låg Max i magen) var att man nu måste vara seedad in i startled 1-4, och inte bara till startled 1 som tidigare. De var också ganska hårda i de leden, så det var inte så mycket folk upplevde jag det som. Hur bra som helst. Även om det sedan blev galet mycket folk i efterföljande led och såklart verkligen en blandning av konditionsnivå i dem, så var det bättre med trängsel från 5 och bakåt än som 2 och bakåt som förut. Trist att stå där, men värt när man sprungit ett år (eller något annat lopp man kan få tillgodoräkna sig).
Jag stod i led 3, och där skulle man sikta på en tid under 59 minuter. Jag hade lite snabbare tid än så i benen, men det var ändå helt okej.
Jag lyckades ställa mig längst fram i ledet. Alltid bäst att stå längst fram (såvida man klarar tidsgränsen såklart… respekt för övriga!).
Så bakom mig hade jag resten av ledet. Och jag upplevde ingen som helst trängsel på hela vägen. Så himla skönt! Jag tror att alla i led 1-4 upplevde det luftigt, eftersom alla i de leden ändå visat sig kunna springa under typ 60 så det blev inga ordentliga stopp. Inga äldre, överviktiga damer i stentvättade jeans i led 2, som vi varit med om tidigare…
Eftersom jag inte är någon riktig löpare utan en vanlig hobbyjoggare, så vet inte jag hur man håller sitt eget tempo. Så första kilometern gick på 4,45. Tur att jag då hade en klocka och kunde hejda mig, för det tempot hade inte hållt särskilt länge. Kilometrarna därefter gick jag in väldigt hårt för att förstå rätt tempo för mig, och vilket tempo som kändes bra. Runt 5,20 kändes okej konstaterade jag.
Vid 6 kilometer dog min klocka. Så det var ju lite synd, för då hade jag noll koll på tempot och eftersom jag blev aningen tröttare (läs: trött!) så var det svårt att veta om jag höll tempot eller inte.
Fast det gjorde jag tydligen, och även om jag var sjukt trött och runt 8-9 kilometer funderade för mig själv varför jag utsätter mig för det här gång på gång, så hade jag ändå krafter kvar till en liten spurt sista 200. Och i mål visade klockan 54:30 och jag blev både överraskad och glad. 55 minuter var mitt ursprungliga mål, men jag trodde inte jag skulle klara det efter den dåliga känslan sista månaden så jag reviderade. Så helnöjd kände jag mig!
Det skilde just ingenting på första 5 och sista 5 om man bortser från första monsterkilometern, och även om jag tidigare sprungit betydligt bättre så var det nog ändå första gången jag sprang så jämt. Kul.
När jag vaknade med en fot jag inte kunde stödja på trodde jag helt ärligt att jag absolut inte skulle kunna springa. Mycket voltaren gel, tigerbalsam och ipren senare och med skor på kändes det bättre och under loppet stördes jag inte alls av det. Adrenalin is da shit.
Hela ligan gjorde grymma insatser, utmanade sig själv och kom i mål med leenden (fast några var lite irriterade över allt kryssande, men de kommer ju seedas till nästa år så då blir det bättre). Duktiga tjejer! Här är några av dem.
Nästa år kör vi igen väl?! Och vilka hakar på Göteborgsvarvet? (Näeee… jag har inte bestämt mig på den. Först ska jag vila helt från löpningen ända tills vi åker den 1 november, så jag kanske hittar suget igen).