De där intervallerna på morgonkvisten som jag siktat in mig på, var något så kul som 400-metersintervaller på Zinkensdams IP. Alltså inte för att 400-metersintervaller är särskilt kul, men för att det var inspiratören Lofsan som via sitt Facebook-initiativ ”Lofsans Challenge” bjudit in till dans. Eller alltså intervaller. Typ 4 tjejer siktade på att haka på, och trots olika förutsättningar kan man ju peppa varandra och göra ett jobbigt pass till något betydligt roligare. Så jag såg fram emot det!
Men imorse vaknade vi till ett snöklätt landskap och snö i sidled. Jag jobbade hårt med mitt mentala för att inte ställa in, utan bita ihop – för ju tuffare förutsättningar desto skönare efteråt. Kan man ju tänka iallafall. Men tyvärr innebär en decimeter snö på banorna inte bara att det blir betydligt tråkigare, utan också att de blir snorhala och farliga. Lofsan hade inget val utan ställde in. Jäkla snö alltså!
Nu borde man ju istället dra till SATS eller så eftersom man planerat för träning – men nej. Jag har tänkt träna en gång denna helg och det kan jag ta när det passar. Pass eller löpband, eller ute imorgon om vädret är bättre. Så jag stressar inte utan njuter en mysfrukost med familjen istället och kastar mig sedan över de där pluggböckerna.
Sen är vi sugna på något roligt under eftermiddagen, men fantasin tryter. Andys är de lite för hostiga för (alltså de är friska men för mycket fysisk aktivitet är det inte läge för), sim likaså. Junibacken blir för ”avancerat”. Vad kan vi hitta på tro?