Igår var en sån där magisk peace & love kväll. En sån där som bara var galet rolig från början till slut. Med många nära vänner, med möten med personer man inte träffat på år, med glädje i luften på ett sätt som bara finns på P&L. Sån klockren Peace & Love-kväll!
Och så typiskt är också att himlen är ljus, att molnen valsar i horisonten men inte över publiken.
Det här är bara så galet vackert!
Bäst igår (av de få jag såg) var Laleh. Alltså hon var så sjuuuukt bra. Visst, jag gillar henne sedan tidigare och lyssnade på henne redan på Invisible-tiden (2005). Senaste skivan har gått varm hemma.
Så musiken, ja. Men hela grejen. Framträdandet. Äktheten och närvaron. Så sjukt bra! Hon verkade njuta av att vara där, som publik kände man sig unik, och hon spred budskap om att leva i nuet, om kärlek med de snällaste ögon jag sett. En kvinnlig Di Leva, men ännu bättre, trovärdig, grym. Så duktig, begåvad, fantastisk.
Ja, jag är lyrisk. Tack, Laleh.
I know we could live tomorrow, But I know I live today. I know we could live tomorrow, But I don’t think we should wait
