Stella var senare ikväll alldeles väldigt peppad att följa med mig på innebandymatch. Så det fick hon såklart. Hon hade med sig sin egen innebandyklubba, korv med bröd i en egen matlåda, en liten burk med pepparkakor (favoritburken från goodiebagen förra helgen) och lite annat smått och gott som kan vara viktigt.
Så vi var båda peppade inför match, min första på ett par år.
Jag känner inget större behov att redogöra från matchen – som var gryyymt kul trots att bollf*n inte riktigt gick vår väg och in i mål som vi förtjänade bra många fler gånger än motståndarna – men de unga, snabba tjejerna i motståndarlaget vann alltså med 6-4. Jag hoppas att mitt lags glada miner trots att vi förlorade kan inspirera Stella något…
Det jag tar med mig mest från matchen är dock hela grejen med att ha Stella med. Det var så mysigt och hon tyckte det var så kul! I omklädningsrummet snackade hon öronen av alla tjejerna, i pauserna sprang hon glatt ut och spelade järnet och under perioderna satt hon och lekte och käkade och myste med några andra spelarbarn. Innebandyungar. Så himla gulligt!
Det är väl inte så många år tills vi byter innebandyungar mot fotbollsföräldrar, men jag ser gärna att de tiderna går ihop utan luft emellan. Vi får väl se! Att Stella kommer följa med fler gånger är jag dock helt säker på, men Max gör nog bäst i att göra annat under tiden ett tag till. 🙂
