Som jag brukar tjata om den.
Så nu då?
Nej, jag måste säga att sjukdomarna ställt till det hos oss.
Jag är sjuk, kan inte träna, får inte loss en endaste endorfin. Promenad vore ju något, men helt ärligt så har jag inte ens energin. Och någonstans har jag bara förlikat mig med att det är så, det kommer.
Veckodejterna utgår, och överhuvudtaget känner jag mig som en riktigt dålig fru. Alla kan ju vara sjuka såklart men 1½ vecka med låg energi, tråkig uppsyn (det har jag, väldigt) vi till och med sover i olika rum för jag är så svullen över bihålorna så jag snarkar som f*n. Orka prata? Skulle inte tro det.
Barnen sover dåligt efter sina sjukdomar som fortfarande plågar dem med viss hosta och för Max del en ny ”rutin” i form av nattvälling. Energin att neka? Noll. Många uppvak, även om Henke tagit flera nätter i rad nu och jag fått respit med öronproppar.
Jag träffar inte kompisar och får min social-energi, såklart jag inte orkar på kvällarna, och på jobbet är min kompis jag vanligtvis har bredvid mig inte alls synkad med mig i tider och annat så vi hinner inte ses.
Och så jobbar jag. Det är motlut och jobbigt, kräver så mycket energi och diskussioner varje dag, går inte på räls och tuggartuggartuggarsugerenergi. Eftersom jag inte mår helt hundra så finns också frustrationen att inte orka. Jag orkar för jag har inget val, och egentligen levererar jag rätt bra för jag jobbar ju så bäst under stress (bra va 😉 ) men så fort jag känner efter slås jag av att det är helt sjukt att jag är på jobbet och inte ligger hemma i en säng och plöjer tv-serier. Och blir frisk på riktigt.
Barnen gnäller. Såklart, de är trötta efter sina sjukdomar och framför allt sina stökiga nätter (även om de ibland kompenserar det med 13-timmarsnätter) och när jag väl kommer hem så vill de vara med mig. Hur mycket orkar jag leka, tror ni? Inte alls, om inte sitta och bistå med byte av film på paddan/spel på iphonen räknas. På riktigt, så är jag en dålig mamma nu.
Mat. Herregud, jag älskar mat! Men jag har inte känt en smak på 10 dagar. Inte en enda, fattar ni! För mig är det ju som att en dimension i livet försvinner.
Sådär. Nu har jag gnällt av mig. Och visst är det väl skönt att jag kan?
För vet ni hur det är vanligtvis, när jag är sådär positiv och glad som jag typ alltid är? När jag tycker att livet är fint och det nog förmodligen lyser igenom i min blogg? Jo, då drar jag nästan ner på min optimism och livsglädje lite för att inte provocera. Folk blir ju så himla provocerade av glada människor, tydligen. Undrar hur de orkar. Och hur de orkar måla upp en bild som inte är sann, låtsas att livet är så perfekt.
Nu är jag låg och gnällig och för alla som föredrar det så undrar jag hur de fungerar. Hur fan man orkar med sig själv och tror att ens omgivning gör det.
Det är bara (typ) en sketen förkylning (och det finns en miljon saker som är värre, respekt såklart) men den rubbar min balans och utan min balans är jag inte – i balans.
Problemet är ju att jag liksom försöker vara som vanligt ändå.
När jag är tillbaka i form igen ska ni få se på positiv blogg. Då ska jag sluta dra ner på det där positiva, för vet ni vad. Livet är för jävla bra! Mitt är grymt! Får jag säga det själv så är mitt liv helt perfekt. Så perfekt det kan framstå i bloggen ibland, faktiskt ännu bättre. Betydligt bättre.
Det får provocera hur mycket det vill. Det är jag. Och så är det min blogg, och här är jag. Gilla det eller inte. Jag behöver inte anstränga mig för att leta positiva saker i mitt liv, jag behöver inte skriva måndagslistor eller något för lyckan är rakt framför mig precis hela tiden. Kastas i min famn i stora klasar. Den enkla sanningen. Så. Gött!
Och ni ska veta att jag har vett att uppskatta det.
Så. Nu ska jag bli frisk. Och i balans igen. Vilken dag som helst*.
*imorgon blir bra, för då har jag tänkt gå på fest
